Sverige, sluta svika min son!

Sonen har Asperger, ADD och Dyslexi. Var och en av dessa diagnoser är en tung börda att bära. Tillsammans, i kombination, blir de ibland ett oöverstigligt hinder. Inte alltid så jäkla kul, kan jag lova.
Men har man normal eller hög begåvning ska man ändå gå i helt vanlig skola, i helt vanlig klass, och ha helt vanliga uppgifter. I alla fall sedan 2011..
Jag tror inte att man behöver vara särskilt insatt i varken diagnoserna eller i läroplaner och kursplaner, för att förstå att det blir både väldigt svårt och väldigt orättvist.
Om en elev sitter i rullstol säger vi väl inte att hen ska ha lektion 3 trappor upp i ett hus utan hiss, bara för att hen är begåvad?
Om en elev är synskadad säger vi väl inte att hen ska läsa vanliga böcker utan glasögon eller andra synhjälpmedel, bara för att hen är begåvad?

Min sons diagnoser syns inte, men de finns. De är påtagliga, och under stress blir allt tusen miljoner gånger värre. Sonen är smart, otroligt imponerande jävla smart faktiskt, men det kan ju faktiskt en blind eller rullstolsburen människa också vara. Skillnaden är att det syns utanpå om man är blind eller sitter i rullstol.

När man med sonens diagnoser i bagaget ändå måste klara av samma saker som alla andra, alla som inte har någon diagnos, är det väldigt stor risk att man utvecklar ångest, blir utmattad och deprimerad. Det är säkerligen inte heller så svårt att förstå för de allra flesta.
Tänker man efter kanske hemmasittarproblematiken i hela samhället inte är så konstig ändå?

När sonen äntligen ”gick ut” nian i våras var han helt slutkörd efter att ha, som han säger, suttit 10 år i fängelse. Skolplikten och skolsystemet har varit helvetet på jorden för honom. Att börja på gymnasiets IM-program, för att fortsätta traggla grundskoleämnen, kändes föga lockande och han ville verkligen inte.
Det har ju heller aldrig varit någon framgångssaga att försöka tvinga min son till något han inte själv vill, och nu tyckte vi att det var på tiden att låta honom få bestämma själv. Så vi stöttade beslutet att strunta i skolan nu. Han måste få tid att slappna av, läka, hitta sig själv igen. Utbildar sig gör han ju precis hela tiden vid sin dator, och det finns gott om tid att fixa till betygen senare om det skulle vara så att han vill och behöver det. Ingen stress.

Jag var inställd på att det skulle kunna ta flera år, och var helt beredd på att ge honom all tid han behöver.
Nu har det gått åtta månader sedan han slutade årskurs 9, och redan nu vill han plugga på distans. Han säger att om han får plugga hemifrån, digitalt, i sin egen takt, så är han beredd att läsa in allt det han behöver för att komma vidare. Det skulle inte ens vara särskilt tråkigt säger han, bara han får göra det hemifrån, vid sin dator.

Mitt hjärta stannade nästan. Att få höra honom säga så, och till och med verka riktigt entusiastisk. Total lycka!

Detta var en torsdag kväll för drygt två veckor sedan, och på fredagen pratade vi lite mer om det då jag ville försäkra mig om att han var seriös. Det var han.

Så måndagen därpå kontaktade jag kommunens stödgrupp för ungdomar mellan 16-19 år som inte går på gymnasiet eller har annan sysselsättning. De hade tidigare, i höstas, kontaktat oss och erbjudit sina tjänster. De skulle kunna hjälpa till med studier på hel- eller deltid, praktikplatser eller bara rolig och meningsfull sysselsättning. De skulle kunna fixa det mesta och var oerhört flexibla, fick jag veta. En ungdom i min sons situation får naturligtvis ännu mer flexibilitet sa man. Allt för att stötta ungdomar som inte går i skolan. Det lät ju rätt fantastiskt!
Förstås var alltihop frivilligt, och sonen sa såklart Nej tack. Han var inte redo då, men nu är han det. Nu vill han!

Men den här gången lät det inte riktigt lika bra när jag hörde av mig till kommunen..
Den SYV som jag pratade med sa att de helst vill få in ungdomarna i en vanlig gymnasieskola, även om det kan bli på deltid. Distansstudier för grundskolekurser finns bara via Komvux, och där ska man ha fyllt 20 år. Men hon sa också att de kan göra undantag ibland, ge dispens, men ”det är ingen standardlösning”.
Jag förklarade och förklarade. Drog historien kring sonens skolgång som aldrig funkat. Försökte få henne att förstå hur stort det är, att sonen nu vill plugga.
Men, det slutade med att vi fick avslag. Alltid alla dessa avslag!
Ingen distansundervisning här inte, utan vi hänvisades till att själva ta kontakt med hemmasittarteamet som hjälper unga tillbaka till skolan…

Ingen standardlösning? Nähä? Men min son är ingen standardkille! Han ska inte ha några standardlösningar! Han har andra behov och behöver få andra lösningar!

Det har tagit mig en vecka av trötthet innan jag orkade gå vidare, men i morse när jag vaknade var det dags. Jag gick igång rejält, och eftersom jag är ledig idag så har nu den förbannade mamman skrivit ett, inte jättevänligt, brev till kommunen, och jag väntar på deras svar.

Hur i —– skulle det gå för ungen om han inte hade föräldrar som var hans försvarsadvokater?
Jag och maken har varit ALLDELES för snälla mot de skolor där han gått under åren, mot kommunen, mot BUP. Vi har inte velat ha alltför mycket konflikter, utan vi har försökt samarbeta istället.
Om jag fick backa tiden skulle jag ha gjort helt annorlunda. Jag skulle ha gått in till rektorn, skolchefen eller andra ansvariga och slagit näven i bordet. Jag skulle ha tryckt upp skollagen framför ögonen på dem. Jag skulle ha anlitat advokat. Jag skulle ha ställt mig utanför riksdagshuset och väntat in utbildningsministern. Jag hade tågat in till BUP-chefen och fört ett jävla liv. Vägrat gå därifrån förrän jag fått löfte om allt som vi behövt och haft rätt till. Som att redan i årskurs 5-6 fått träffa psykolog i hemmet, fått en ansvarig läkare som skaffar sig en helhetsbild istället för att behöva träffa en ny varje gång och behöva förklara allt från början, fått alla intyg som vi behövt osv.
Jag skulle ha ställt till med ett sjuhelsikes jäkla elände så att de aldrig mer skulle vilja ha med den förbannade mamman att göra igen!

Nu får det vara slut på daltandet. Vill ungen plugga hemifrån, så ska han få det. Punkt!

Fortsättning följer…

Så liten, så trygg och fortfarande fri.

Semester på Gotland 2007.

Vi bodde på Kneippbyns stora campingområde med stugor, husvagnar och husbilar. Det var helt fullbokat och mycket folk överallt.
Vår ”villavagn” hade utsikt mot vattnet och från vår lilla altan hade vi första parkett för att se solen gå ner i havet varje kväll.

Vi gick på ”Sommarland” flera gånger under våra två veckor på Gotland. Där var fullt av skrattande barn och ibland något gråtande barn. Det var bullrande karuseller, tutande små tåg, Villa Villerkulla, Pippi-teater och sockervaddskladd.
Som på alla nöjesfält var det många höga ljud, långa köer och många människor.

Vi var självklart också på ”Vattenland” några gånger. Dånet från vattenrutchkanorna och alla badande barn och föräldrar gav mig huvudvärk ganska fort. Men barnen badade och lekte. Storebror åkte med de yngre i rutchkanorna. Det var gassande sol, kladdig solkräm, kallt i vattnet. Vi fick så länge i kö för att köpa hamburgare och glass bland allt folk.

Vi åkte på utflykt till Vikingabyn. Det var varmt. Stora sonen fick prova en ringbrynja, den yngre sonen fick prova en hjälm och ett svärd. Vi gjorde smycken på vikingavis och smakade på nybakat bröd från den öppna elden.

Eftersom vi hade egen bil med oss åkte vi runt hela Gotland och Fårö. Vi åt på nya ställen varje dag och badade vid olika stränder. Ute på Fårö klev vi runt bland raukar och vi letade upp myrlejon på Ulla Hau. Riktiga äventyr för både barn och föräldrar.

Och så förstås Visby! Kneippbyn ligger ju nära Visby så varje dag åkte vi in till den gamla delen innanför ringmuren och gick långa promenader bland kullersten och ruiner. Vi fikade och åt glass i folkvimlet nere i hamnen. Tittade på alla båtar och människor. Vi åt på restaurang och gick länge inne på leksaksaffären.

Vi var på Gotlands museum med Fornsalen. Tittade på bildstenar, runstenar, silverskatter, och vi köpte souvernirer i shopen.

Vi åkte det lilla tåget från Österport och fick höra den spännande historien om Gotland och om när Valdemar Atterdag invaderade ön år 1361. Sonen fick en viss aversion mot Danmark som höll i sig ett tag..

Det var mitt i juli och massor av folk. Långa köer. Ofta lång väntan. Men det var aldrig några problem. Barnen stortrivdes och njöt i fulla drag i två veckor. Vi åkte dit igen, och igen och igen. Gotland och Visby blev betydelsefullt för oss under några år, och inte minst för yngsta sonen som var intresserad av historia redan som liten. Han älskade den här medeltidsmiljön.

Såhär var det i princip alltid när sonen var liten. När han kände sig trygg och fri.
Han var alltid glad och nyfiken, positiv till det mesta, orädd, åt all sorts mat, hade gott självförtroende och god självkänsla. Trygg. Sög i sig av kunskap överallt, och han hade ett minne som en häst. Lärde sig saker hela tiden.

Hemma i vardagen var det inte alltid lika spännande, men förskolan där han gick var otroligt bra och barnen trivdes. Personalen fick alla oss föräldrar att känna oss trygga. De behandlade varje barn som den viktigaste ungen i världen. Alla var sedda, alla mådde bra, både barn och föräldrar. En väldigt populär förskola med supergott rykte, med all rätta! Jag är så galet tacksam för att vi fick ha våra barn på den förskolan!

Sen började grundskolan hösten 2009. Sonen såg fram emot det, även om det förstås var lite läskigt. Men det skulle ju bli roligt att få lära sig en massa, för det är ju därför man ska gå i skolan. Det visste han ju.
Själv hade jag lite ångest på skolgården första dagen. Vi stod vid skolans flaggstång och lyssnade på rektorn som hälsade alla välkomna. Jag hade haft två barn i den här skolan förut. Det hade funkat bra. De gick nu på högstadiet och gymnasiet. Jag mindes min egen skolgång.
Jag kände mig obekväm då jag visste att sonen som nu skulle börja förskoleklass antagligen skulle ha svårt för att bli toppstyrd. Jag visste att han älskade kunskap, men jag visste också att allt skulle hänga på hur han blev bemött och hur flexibla personalen skulle vara. Skulle de förstå hur lätt det skulle vara att krossa honom?

Det var stränga regler redan från första veckan. Stora barngrupper. Personal som lät arga när de ropade till barnen på skolgården. ”Nej, där får ni inte vara!” ”Det är ABSOLUT förbjudet att leka med pinnarna som svärd!” ”Skynda på nu! Dags att stå på led!”

Och dessa långa ”lektioner” då man skulle sitta vid sin bänk i klassrummet. Skriva sitt namn, skriva bokstäver, samma bokstav om och om igen. Så tråkigt, så meningslöst.
Alla skulle göra samma saker. Man fick inte välja. Bara några veckor in på höstterminen började klassen med temat ”Vinterfåglar”. En dag skulle alla rita och färglägga en fågel. En bestämd fågel, som fröken hade bestämt. En talgoxe skulle det vara.
Men sonen hade lärt sig om vinterfåglar redan på förskolan och han var väldigt fascinerad av domherren. Så han satte entusiastiskt igång och målade en domherre, en hane med stort rött bröst, som han stolt visade sin fröken.
Men fröken hade ju sagt att alla skulle måla en talgoxe, och det var då han fick sin första utskällning i livet. ”Nu är det faktiskt DET HÄR vi gör!” sa fröken.

Han blev tyst. Visste inte vad han skulle svara. Ingen hade blivit arg förut för att han tagit egna initiativ och målat så fint. När jag hämtade honom var han tystare än vanligt. Sa inte mycket. Det var fröken som berättade för mig att sonen struntat i att lyssna. Fröken var irriterad på en 6-åring som var glad, vänlig, kunskapshungrig, lugn och snäll. För att han målat en domherre istället för en talgoxe.

Efter den dagen började han räkna alla veckobreven som barnen fick klistra in i en liten skrivbok varje fredag. Han hade hört att när boken var full av veckobrev, då skulle det bli sommarlov. Snart började sonen få svårt att sova på söndagskvällarna. Ingen av oss förstod då hur illa det skulle bli framöver, och att det skulle dröja 10 år innan den alltmer stegrande ångesten började avta. För att skolpliken äntligen var slut.


Att lita på, eller att svika? DET är frågan!

Helt slut ligger jag här och tänker. Jag funderar och reflekterar över kursen jag just nu går på webben. Den heter ”Ditt fritt lärande barn”, och det är en kurs som handlar om hur vi som föräldrar kan stötta våra barn till fri och självstyrd inlärning.

Jag önskar att jag fått gå den kursen för många, många år sedan!

Alltså, egentligen sker ju någon slags inlärning hela tiden, oavsett hur livet ser ut. Alla vi människor lär oss av sammanhanget vi befinner oss i. Utan att vi ens är medvetna om det, så lär vi oss både nyttiga, roliga och mindre roliga saker. Tyvärr ”lär” vi oss också saker som kanske inte ens stämmer, men som kan skada vår självkänsla och självförtroende rejält.

Vi som går den här kursen får lära oss hur vi kan göra för att stötta och underlätta våra barns egna självstyrda inlärning så att de utvecklas till sitt eget bästa jag.
Klart att jag ville gå den!

För alldeles oavsett vad jag innerst inne hade önskat från första början, så har jag ju kastats in i en verklighet där sonen inte ”klarat av” att gå i skolan, men där han lär sig massor, massor, massor genom att bara vara hemma vid datorn och genom att bara leva sitt liv. Han har inte lärt sig mycket alls i skolan. Eller jo, i skolan har han lärt sig en hel massa skit som han helst hade behövt få slippa. Som att han inte duger, att han inte har någon framtid och att det är bäst att hålla tyst om vad man tycker.
Men rena ”ämneskunskaper” har han inte fått mycket av i skolan. Allt sånt har han lärt sig helt själv. Så, vad man än tror och tycker, vad man än önskar att ens barn skulle ha klarat av, så kan i alla fall inte jag förneka att min son har lärt sig ofantligt mycket utan att gå i skolan.

Därför ville jag gå den här kursen!

Jag hade redan innan läst på en del om fritt lärande och jag har förstått att om det ska bli optimalt behöver ganska många faktorer komma på plats. Och det är inte helt lätt.
Men, det finns ändå så mycket man kan göra, och en av de viktigaste faktorerna är att man har stora mängder med tillit! Tillit till sitt barns egen förmåga, tillit till sig själv, och tillit till att det blir bra.. Typ så! Lätt va?! Nä, inte särskilt faktiskt, haha!

I lördags var det kurstillfälle nr 2 och temat var just TILLIT.
Tillit är ett av de viktigaste fundamenten i självstyrt lärande, men också ett av de svåraste om jag får gissa..
Rebecka som ger kursen förklarar att tillit till barnet är avgörande. Om inte vi låter barnen träna på att ta beslut, göra misstag och lära sig av sina misstag osv så får det konsekvenser för barnet. Vi vill gärna kontrollera barnen och ta beslut åt dem, hjälpa dem, vilket leder till att de blir begränsade i sin förmåga resten av livet. Vi tror att vi vet bättre, och vi vill ju gärna känna oss som duktiga och ansvarstagande föräldrar. Så vi tror att vi gör rätt när vi sätter upp gränser och ställer krav.
Vi (föräldrar, vuxna överlag, och hela samhället) intalar oss att vi vet vad som är bäst för våra barn, men vi har ofta ganska fel om vad barnet faktiskt egentligen behöver.
För att barnet ska lära sig att lita på sig själv, tro på sig själv och våga testa nya saker, utmana sig, så måste vi visa i handling att vi litar på dem. Även när det inte känns så bekvämt för oss. För barn har en naturlig förmåga till inlärning genom sin lek och alla aktiviteter som de väljer att göra. Och misstag kommer att ske, men misstag är lärorikt och borde rent av firas, säger Rebecka.

Ja, det här med lek och aktiviteter har jag också gått en kurs i förra året, men det kan jag berätta om en annan gång!

Så hur gör man då, med tilliten? Visst litar väl jag på mina barn och deras förmåga? Jag vet ju att de är kompetenta och jag berättar ju gärna det för dem själva och för andra, så då litar jag väl på dem! Eller?
Fast, jag har ju ofta mina åsikter när de kommer med önskemål eller förslag kring hur saker och ting ska göras, eller inte göras. Jag säger ju åt dottern att vara försiktig när hon ska iväg någonstans. Jag sätter upp gränser. Jag säger ju att barnen borde gå och lägga sig om kvällarna och jag tjatar på dottern på morgonen så att hon ska komma iväg i tid. Tjatar om mat, dusch och allt möjligt. Jag lägger mig i mycket i deras vardag.
Har jag då tillit? Vad skulle hända om jag verkligen hade det? Om jag fullt ut litade på deras förmåga att ta sina egna beslut, ta konsekvenserna av sitt handlande, och lära av sina misstag? Vad skulle de lära sig om de fick problem för att jag faktiskt litade på dem? Vad lär de sig när jag inte litar på dem?
För att kunna lita på mina barn, måste jag ju lita på mig själv! Gör jag det? Kanske inte alltid. När gör jag inte det? Varför? Vad är jag för förebild egentligen?

Jag, och gissningsvis alla andra också, insåg att det här med tillit är galet svårt. Vi vill ju skydda barnen från jobbiga saker, från alla konsekvenser som blir när man gör misstag. Vi agerar i rädsla, och hur sjutton tar man sig ur den?
Kan jag lita på att det är bättre för dottern i det långa loppet om jag låter henne själv ta beslut om läxan ska göras eller inte? Det kan ju påverka hela betyget, och hennes fortsatta studier. Hur viktigt är det? Ska jag ha tillit till att det bästa för henne är att få bestämma själv? Tillit..

När det gäller min son som mått så dåligt så känns det här så sjukt svårt! Han har Asperger, Add och dyslexi.. Det är ingen lätt börda att bära och han har tampats med mycket ångest, depression och skolfrånvaro. Han är hemma nu, då grundskolan är slut för hans del och han behöver få läka och känna sig fri tills han känner sig redo för något nytt.

Men han har också så stora förmågor och så mycket kapacitet!
Jag inser till fullo att jag verkligen måste lita mer på honom, jag måste visa för honom att jag litar på honom, att han är en person som kan. Vad har han för självbild egentligen? Ingen har ju visat någon större tillit till honom och hans förmåga..

Men jag kan ju inte heller spela teater, och låtsas vara trygg och tillitsfull när jag känner mig osäker! Därför måste jag ju börja med mig själv. Gaahh! Så himla svårt!
Jag måste på något sätt våga släppa taget om sonen som mått så dåligt, som jag varit så galet orolig för, som säkert har känt sig otroligt liten så många gånger. Han kanske längtar efter mer tillit?

Men varje gång jag åker till jobbet vill en del av mig bara åka hem igen för att jag har dåligt samvete för sonen som är hemma själv. Ändå vet jag ju att när jag är ledig så sover han ändå rätt länge och sen är han måttligt intresserad av att umgås med mig och sitter mest själv vid datorn och pysslar med sitt. Men då kan jag ju se till att han äter åtminstone.. Pga min oro och mitt dåliga samvete så turas maken och jag om med att åka hem på dagen och göra lunch och äta tillsammans med sonen.
Tillit är ju inte precis det jag känner då! Jag känner snarare att jag måste vakta honom som en lejonmamma!
Vad är jag så rädd för? Att han ska få ökad ångest? Ja definitivt! Att han ska känna sig ensam och övergiven? Ja det skrämmer skiten ur mig! Att han ska göra något olämpligt på datorn? Nej, inte ett dugg! Att han ska skada sig själv? Nej det vet jag att han inte skulle. Att han inte ska äta på hela dagen? Ja, DEN risken är överhängande och då mår han inget vidare..
Men tänk om jag skulle ha mer tillit till att han fixar det. Skulle han läka fortare då? Skulle han börja ta mer ansvar och känna mer tillit till sig själv med tiden?

Han som person är på många sätt verkligen en kille att lita på. Han är smart och förståndig, Han är klok och eftertänksam. Men han är samtidigt en kille som fått ta hårda smällar i livet och han har mått väldigt dåligt. Han är på vissa sätt väldigt skör, och han kan när som helst banga från saker han egentligen vill göra för att han plötsligt får ångest. Han vill, men han kan inte riktigt. Han har höga trösklar, som vi brukar säga. Då kan han behöva en putt framåt. Han drar sig, och ibland måste jag kämpa, övertala, pusha osv. Det finns ju ingen tillit i det! Men annars blir det ju inget gjort och han känner sig misslyckad efteråt. Tror jag i alla fall. Jag vet egentligen inte.. När han väl har gjort saker som han dragit sig för är han ofta jättenöjd efteråt. Ibland i alla fall..

Så vad händer om jag låter honom ta dessa beslut helt själv?

Idag till exempel! Vi har ett bokat möte på eftermiddagen med en studievägledare på utbildningsförvaltningen. Vi ska prata om vad de kan erbjuda för att möta hans eget förslag på att läsa på distans hemifrån. Men nu vill han inte längre..
Ska jag låta honom bestämma det? Bara släppa? Ska jag låta bli att övertala och pusha? Kan han ta den konsekvensen då? Förstår han konsekvensen? Bör jag helt enkelt ha tillit till att det bästa för honom är att han lär sig genom sina eventuella misstag? Tänk om han ångrar sig?
Fast å andra sidan går det ju fler tåg, och han måste ju få bestämma över sitt eget liv någon gång. Han borde ha fått bestämma mer långt tidigare.

Så svårt! Han är så otroligt klok, men behöver samtidigt så mycket stöd..
Smart autist. Inte så lätt för en orolig mamma!
Hur vet jag när tilliten går för långt, och det blir ett svek med för lite stöd? När blir stödet överbeskyddande och en brist på tillit??

Jag har mycket att fundera över nu!

På kursen i lördags var det några som berättade om att de själva upplevt stor tillit från föräldrarna under uppväxten. Att de känt sig litade på och hur det har fått dem att växa.
Då blev jag plötsligt själv medveten om att det är samma för mig. Mina föräldrar litade mycket på mig, och jag har till och med ibland tänkt att de hade lite av en övertro på min förmåga att klara mig själv. Jag har faktiskt ibland tänkt att de kanske rent av stöttade mig lite för lite. ”Det där klarar du”, sa de ofta. ”Du kommer klara dig bra i livet, du är så klok”, osv.
Jag kunde höra dem säga till andra, när de inte visste att jag hörde, ”Ja, Anna-Lena är en klok och förståndig tjej. Hon fixar det mesta, henne är vi inte oroliga för”.
Plötsligt, nu när jag tänker på detta från ett annat perspektiv, förstår jag varifrån jag fått mitt självförtroende och min tro på att jag alltid klarar mig, oavsett vad som händer. Men jag har också fått en smärtsam insikt, då jag inser att jag inte alls har samma tilltro till min son. Eller jag har åtminstone inte förmedlat det till honom! Ändå är han mycket smartare än jag, mycket mer lugn och sansad än jag var i hans ålder.

Visst hänger mina föräldrars tillit till mig ihop med att de såg vad jag klarade, men det är också tvärtom. Att jag klarade så mycket hänger också ihop med att de litade på mig. Jag växte såklart av det.

Rebecka som ger kursen ledde oss i lördags genom en väldigt spännande tvåtimmarsresa med nya tankar och insikter. För detta är verkligen en resa som bara precis har startat. Jag kommer få gå igenom en enorm inre process. En smärtsam, svår men också fantastisk process där jag kommer lära mig så mycket om mig själv, mina hjärnspöken, programmeringar. Det har redan börjat, och det ska bli otroligt spännande att fortsätta den här resan!

Till Rebecka Koritz!
Tack för att du finns! Om du läser detta så vill jag säga att du gör ett fantastiskt arbete för alla oss föräldrar som vill lära oss mer om hur vi kan stötta våra barn. Och jag har insett att detta inte bara är för föräldrar till hemmasittare eller för dem som bor i länder där man kan välja bort vanlig konventionell skolgång. Detta är så galet lärorikt för oss alla!
Tusen tack! Ses på lördag!

Varför slutar jag inte att bry mig, nu när han har slutat skolan?

Min son i Stockholms skärgård.

Sonen har nu gått ut grundskolan, den som aldrig fungerat för honom. Han har varit hemmasittare i längre och kortare perioder sedan årskurs fyra, och han gick ut nian med betyg i endast engelska. Han är inte längre skolpliktig och han går inte på gymnasiet. Vi skippar skolan nu, låter honom läka, låter honom hitta sig själv igen. Vad han väljer att göra i framtiden får vi se. Vi föräldrar finns här och stöttar honom!

Så varför släpper jag inte detta med skolan nu?

Så här är det:
De erfarenheter jag har med mig efter 10 års kämpande i skolan har gett mig så många insikter. Vi har kämpat i motvind på så många sätt. Vi har längs vägen träffat många andra barn, ungdomar och föräldrar i liknande situation. Alla har mer eller mindre samma historia som vi. Även om barnen varit ganska olika på många sätt, och kan ha olika typer av behov, så är alla familjer lika frustrerade, ledsna, arga och ofta uppgivna. Skolan fungerar bara (nätt och jämnt) för ”mainstream” elever.

Vi har också träffat många lärare och annan skolpersonal som också varit frustrerade. Som inte önskat något hellre än att de kunnat utforma utbildningen på ett sätt som skulle ha passat vår son. De har ju sett hans potential och förmågor, i de sammanhang där han blomstrar. Tänk om man kunde göra mer av det, har de sagt. Men tyvärr, det finns ett regelverk som måste följas.

De allra flesta försvarar förstås systemet i sig, troligen för att de inte riktigt kan tänka sig hur något annat skulle kunna se ut. Däremot vill alla ha mer resurser till elever med särskilda behov. Där är man rörande överens, men ingen tror att det kommer att hända..

Det har ofta känts uppenbart att de försvarar systemet för att de VET att det inte går att förändra särskilt lätt. Då är det liksom ingen idé att diskutera sånt, när det vore som att slåss mot Goliat.
Men det finns alltså väldigt många inom skolans värld som är starkt kritiska till hur det (inte) fungerar. Många vill se något annat, helt annorlunda. Jag gissar att unga smarta lärare som fortfarande har massor av energi gärna skulle kunna tänka sig att jobba annorlunda innan de bränner ut sig! Och jag kan tänka mig att erfarna lärare som träffat mängder av olika elever kan säga mycket om vad som skulle fungera bättre. Men det verkar råda en tystnadskultur inom skolan, som gör att ingen törs ifrågasätta systemet på riktigt. Nu är det ju så här det är! Det är det här systemet vi har liksom. Bara att inrätta sig i ledet och gilla läget..

Måste man vara lojal mot systemet för att få behålla jobbet? Kan det vara så att det är de mest kritiska och kreativa lärarna, de som ser att det skulle kunna se helt annorlunda ut, som väljer att sluta jobba i skolan?

Nu när sonens skolplikt är över, borde jag väl lägga min energi på andra, nya saker och sluta bry mig så mycket om skolan? Det är förstås en fullkomligt logisk och rimlig tanke, och jag tänkte själv precis så under lång tid. Och, jag såg verkligen fram emot att få lägga skolsystemet, skolplikten och allt annat skolrelaterat elände bakom mig!

Men jag kan inte! Jag vet alldeles för mycket. Och jag är förbannad!

Jag känner flera familjer där barnen mår så otroligt dåligt av att behöva gå till skolan varje dag. Några av dessa barn är bara 7-8 år.!
Via mitt jobb får jag ofta höra skrämmande historier. Mitt jobb har ingenting med skolan att göra, men jag träffar olika människor varje dag och många lättar på sitt hjärta och berättar. Jag hör många föräldrars oro för sina barn, många far- och morföräldrar som är oroliga över barnbarnet som gråter varje dag över skolan. Jag har också arbetskamrater vars barn inte klarar att gå till skolan. Det är så himla vanligt!

Det här är barn som mår otroligt dåligt! Det är föräldrar som kämpar hårt, som går på knäna, som oroar sönder sig för sina barn, och som ofta blir sjukskrivna. Och de är så många!

Och där står jag! Jag hör deras berättelser och känner igen mig så starkt. Jag vet ju precis vilken kamp de lever med, och jag vet ju precis vilken smärta de har inom sig.
Jag vet dessvärre också alltför väl vad de har framför sig. Så många år kvar, så mycket oro, så många möten, så mycket besvikelse. Det är inte alla barn som går helskinnade ur det här vansinnet.

Jag kan inte bara strunta i det här! Jag kan inte bara stå och se på!

Vad skulle DU vilja ha för förändring i skolan? Kontakta gärna mig och berätta!

Han skulle aldrig kunna lära sig engelska..

Sminkad till Halloween i årskurs fyra.

I årskurs fyra sa specialpedagogen att han troligen aldrig skulle kunna lära sig engelska. Han har ju dyslexi, och han tycker att det är så svårt på engelskalektionerna. Han vill inte jobba, och han är inte intresserad. Han har ju så svårt även i svenskan med att lära sig läsa och skriva, och då kommer det bli för tungt för honom att behöva kämpa med engelskan. Det är många med dyslexi som aldrig lär sig engelska, sa hon.

Jag minns den där känslan när hon sa så där. Själv hade jag haft lätt för svenska och engelska, de enda ämnen jag verkligen gillade i skolan, och det var en stor sorg att tvingas acceptera att min son inte skulle kunna lära sig.

Inte så långt efter detta började sonen få ökad ångest, och ökad skolfrånvaro. Han var trött och orkade inte, sa han. Hemma märkte vi att han drog sig undan mer och han ville inte träffa sina kompisar som ringde och frågade efter honom. Att gå till skolan blev mer och mer ångestfyllt och han blev hemma oftare och oftare. De sista tre veckorna i årskurs fyra var han hemma på heltid.

Till femman bytte han skola till en resursskola för barn med dyslexi. Där kändes det bättre till en början men snart spårade allt ur eftersom eleverna hade alla möjliga NPF-diagnoser och man blandade eleverna i en salig röra. I min sons klass fanns många ganska stökiga elever och sonen behövde lugn och ro. Eftersom sonen alltid funnit skolan helt meningslös oavsett, så blev det såklart ohållbart. Under årskurs fem fick han också diagnoserna Aspergers syndrom och Add.

Frånvaron eskalerade och i mitten av årskurs sex kom den stora kraschen med depression, ångest och hemmasittande på heltid. Han var hemma tre terminer, tills han fick en plats i en ny resursskola till årskurs åtta. Denna gång en skola med särskild erfarenhet och kunskap kring elever med diagnos inom autismspektrum.

Där bedömde engelskaläraren väldigt snart att han låg på A-nivå! Hon kunde inte riktigt förstå hur han blivit så duktig i engelska med tanke på hans tidigare skolgång. Men det kunde vi! Han hade ju suttit större delen av sin vakna tid vid sin dator. Spelat en hel del datorspel, men också kollat på Youtube. Hans intressen inom historia, religion, politik, vetenskap m m hade han fått tillfredsställda genom sin dator, och allt han gör och ser där är ju på engelska.

Så kan man också lära sig! Utan att ha några läxor, utan några krav, utan att bli bedömd. Man lär sig naturligt, genom sina egna intressen.

Var jag också en hemmasittare?

Jag gillade aldrig skolan varken som barn eller som tonåring.
Tvärtom tyckte jag verkligen att det var urtrist och jag skaffade mig snabbt ovanan att ta mig en sjukdag eller två, för att stå ut!

Skolan frågade aldrig varför jag var borta så ofta. När jag gick i högstadiet fattade nog alla att jag för det mesta inte var sjuk, och det hette att jag skolkade mycket. Ingen kallade mig för ”hemmasittare”.

Självklart kom jag efter i många ämnen, och självklart påverkades betygen. Utom vissa!

Jag var t ex språkintresserad och tyckte att både engelska och svenska var roliga och meningsfulla ämnen, och där fick jag fina betyg. Dock fick jag inte det högsta betyget, trots att jag borde ha haft det kan jag tycka, eftersom jag gick i skolan på den tiden då det var relativa betyg som gällde. Det fanns bara två i klassen som kunde få högsta betyg, och jag gissar att lärarna inte tyckte det var lönt att ge ett sånt till mig som slarvade med skolan så mycket i övrigt. Då skulle ju inte högsta betyg leda till något vettigt ändå, utan vara rent slöseri!

1984 gick jag ut nian och på den tiden var det lätt att få ett enklare jobb utan bra betyg, så jag valde att strunta i gymnasiet. Jag började jobba i en livsmedelsbutik där jag dels satt i kassan och dels ansvarade för tidningarna och en del kolonialvaror. Personalen var unga människor och jag trivdes jättebra, och fick uppskattning från både personal och kunder. Jag var glad, plikttrogen, noggrann och snabb i kassan. Trots mina dåliga betyg..!

Så småningom bytte jag jobb till hotell- och restuarangbranschen och sen bytte jag igen till att jobba i två olika klädbutiker i några år.

När jag var 27 år hade jag hunnit gifta mig och skaffa två barn, och det var dags att börja jobba igen efter föräldraledigheten. Då kände jag plötsligt att det inte var särskilt lockande med butiker eller restaurang där det innebär mycket kvälls- och helgjobb.
DÅ kom den där motivationen till att plugga på riktigt! En viktig faktor var säkert också att jag nu var äldre och att min hjärna var ganska färdigutvecklad. För det vet vi ju nu, att barns hjärnor är långt ifrån mogna, och inte tonårshjärnan heller. Man är ju inte riktigt klok förrän i 25-årsåldern, som min man brukar säga..

Så jag satte mig helt enkelt i skolbänken igen. Det blev komvux, och jag läste hela gymnasiet på ca 2 år. Nu fick jag plötsligt kanonbetyg! Vid det laget hade man bytt betygssystem och istället för 1, 2, 3, 4 och 5 var det G, VG och MVG som gällde. Jag gick ut gymnasiet med MVG i nästan alla ämnen och något enstaka VG. Till och med matten gick bra! MVG i A-kursen, MVG i B-kursen och VG i C-kursen. Det här hade jag aldrig kunnat tro när jag gick i grundskolan, och om man skulle fråga mina gamla klasskompisar så kan jag lova att ingen annan heller trodde det om mig..

Så vad var det som hände?
Jo, jag tyckte som barn att skolan var meningslös och hittade inte någon vidare motivation till att gå dit. Jag orkade helt enkelt inte sitta där och lyssna, läsa och skriva varje dag, när det var så ofantligt trist och meningslöst. Det var som sagt bara språken som verkligen motiverade mig.
När jag sedan i vuxen ålder började plugga så var det ju JAG som valde det. Det var jag som valde kurser och satte ihop mitt eget schema utefter allt som fanns att välja på.
T ex så sköt jag upp matten så länge jag kunde, eftersom jag var störtsäker på att jag inte skulle klara den. Till sist tog jag ändå matte också eftersom det övriga började bli klart, och jag ville ju ha en komplett utbildning för att kunna söka vidare till universitetet.

Så då tog JAG beslutet att göra det. Jag gjorde det för min egen skull, inte för att jag var tvungen. Om jag hade velat hade jag ju kunnat jobba i butik hela livet istället. Och absolut inget fel i det! Det finns massor med människor som jobbar i butiker eller andra serviceyrken hela livet. Och faktum är att det var rätt roligt. Men nu ville jag göra något annat, och då gjorde jag det! Tillsammans med mognaden så klarade jag det galant, det var till och med kul.

Jag tror, utan att veta säkert, att väldigt många av alla de barn och ungdomar som inte klarar att gå i skolan idag, som inte mår bra, som behöver massor av extra stöd osv, ofta är omotiverade, omogna, understimulerade osv. De tycker inte att det är inte roligt att gå i skolan. Det är tröttsamt. Barnen ser ingen större poäng med det hela. Då BLIR det svårt!
Det går liksom inte riktigt om man inte vill. För att sitta stilla och försöka koncentrera sig hela dagarna på något man inte är det minsta intresserad av, det är jättesvårt för alla människor, vuxna som barn. Många klarar det, absolut. Men jag tror att de ser någon annan mening med skolan, för egen del.

Många barn blir motiverade av att de vill visa sig duktiga inför läraren eller inför sina föräldrar, många motiveras av att man vill vara med sina kompisar och göra samma som de gör, man vill passa in. Drivkraften ligger nog inte så ofta i att man absolut vill lära sig de specifika skolämnena, utan det handlar om allt runtomkring. Man vill ha det sammanhang som skolan kan ge, träffa sina vänner och känna att man är duktig. Har man då haft turen att inte ha en NPF-diagnos som försvårar för en så räcker nog den egna sociala motivationen för att gå i skolan, och därmed få det där sammanhanget.
Då funkar det! Men hur mycket lär man sig egentligen? Hur mycket kommer man ihåg i efterhand?

Men sen finns det också många barn som inte ens mår bra av själva sammanhanget! Barn som ser sammanhanget som det svåraste av allt! Om man då tänker att dessa barn tycker att skolämnena känns meningslösa, och dessutom mår dåligt av själva sammanhanget.. Då är det inte så svårt att förstå att de blir så kallade hemmasittare.

Det finns också många barn som ger blanka sjutton i att passa in, som inte har något behov av att behaga någon lärare, att vara duktig osv. Barn som går sin egen väg och har en otroligt stark integritet, som inte låter sig styras av någon annan. Som kanske klarar sammanhanget men som inte tycker att det är så viktigt..

Människor är så olika! Barn är så olika! För mig är det så otroligt tydligt att vi måste ha olika möjligheter att skaffa oss de kunskaper vi vill ha och behöver. Olika former av skolor, olika inlärningssätt och olika upplägg. Alla borde inte behöva börja skolan vid 6 års ålder tycker jag, Alla borde inte behöva gå ut nian vid 16. Alla måste inte kunna precis samma saker, utan alla som vill borde få chansen att specialisera sig på sina intressen redan i tidig ålder.

Min son har knappt gått i skolan alls efter årskurs 4. Ändå har han en bred allmänbildning och mängder av djupa kunskaper. Hans engelska är helt flytande trots att han dömdes ut i fyran i just engelskan. Han skulle aldrig kunna lära sig engelska trodde specialpedagogen, och hon tyckte att han istället skulle öva svenskaläsning och skrivning på engelskalektionerna.. Idag kan han mer engelska än någon i familjen! Det är nog egentligen bara matten som han fortfarande inte har riktig kläm på, men den kan han ta när han känner sig redo, precis som jag gjorde! Om han behöver den alltså.

Alla ska självklart ha RÄTTEN till att få den utbildning, stimulans och utveckling som de behöver och mår bra av. Men det borde inte vara ett krav, en skolplikt, att alla barn i Sverige ska gå i grundskolan i 10 år, läsa exakt samma ämnen som alla andra, bedömas och kontrolleras till den grad att barn och unga mår så dåligt som många gör idag.

Barn dör inte för att de inte går i skolan! Men alldeles för många barn dör faktiskt varje år pga dåligt mående, och där vet vi att skolan ofta har blivit ett stort misslyckande! För att inte tala om kriminaliteten bland unga som misslyckas.
Barn känner sig värdelösa, för att de inte klarar av det skolsystem som vi kräver att de ska inrätta sig i. Det är vad jag tror!

Vad tror du? Vad kan vi göra åt det? Berätta gärna vad du tycker! Använd gärna kontaktformuläret i menyn.

Paradoxen jag funderat över så länge!

”Vad får just dig att må bra? Vad ger dig energi? Du måste göra mer av det!
Du måste orka, du måste ta hand om dig själv och se till att må så bra som du kan. Barnen behöver dig länge än, och du måste prioritera dig själv för att kunna stötta dem genom uppväxten. Gå och träna, gå på bio, ta en danskurs, åk iväg en helg! Du måste börja tänka mer på dig själv…”

Det här är frågor och uppmaningar som jag har fått flera gånger när jag berättat för t ex läkare och psykologer på Bup om hur tungt det är att rodda i den situation vi hamnat i, pga att sonen mått så dåligt i skolan. Jag har suttit där och gråtit av oro för sonens mående och av oro för hans framtid. Uttryckt frustration över att min helt underbara, snälla, kloka och vetgiriga son inte får komma till sin rätt. Att han ska behöva ha det så här, tvingas gå i skolan, och att ingen verkar ha någon lösning.

De tycker att JAG ska tänka på vad jag vill göra för att må bra.
Att JAG ska göra saker som JAG mår bra av.
Det är viktigt, säger de, för att JAG ska orka..
Det är jätteviktigt för alla oss föräldrar, och framförallt i vår situation menar de.

Alltså, ni fattar va? Paradoxen i detta, menar jag!   

Jag är en vuxen människa. Jag har frivilligt valt att skaffa barn och familj, och jag har ett ansvar för mina barn. Jag har ekonomiska åtaganden och jag har ett arbete, eget företag dessutom, som jag måste sköta för att tjäna pengar.
Min make är också en vuxen människa. Han har också frivilligt valt att skaffa barn och familj, och han har också ett ansvar för sina barn. Han har ekonomiska åtaganden och han har ett arbete, också eget företag, som ska skötas för att få in pengar.

Sonen är ett barn (har åtminstone varit, nu fyller han snart 17). Ska han inte må bra? Ska han inte bry sig om vad som ger honom energi? Ska han inte göra mer av det? Behöver inte han ta hand om sig själv för att må så bra som han kan, och för att orka?  

Varför är det så mycket viktigare att vi föräldrar mår bra, än att HAN mår bra?? Min son har mått mycket sämre än jag, ändå är det mig man vill fokusera på att hjälpa.. Varför? Tror man att det är något med själva honom som inte går att göra något åt? Tror man att han måste må såhär, att så här ÄR det bara? Alla barn måste ju gå i skolan, (!!!) och eftersom vissa mår väldigt dåligt där så är det ju så, det går inte att göra så mycket åt. Sorry, liksom! Eller? Förstår man inte??

Det som skulle få MIG att må otroligt och fantastiskt bra och som skulle ge mig mängder av energi, som JAG absolut vill mer än något annat, är ju att de jag älskar mest i världen har det bra om dagarna! DÅ skulle jag må bra!!
Att var och en av MINA BARN får trivas med livet, får göra det de brinner för, får utforska livet och upptäcka nya saker, får dela sina intressen med likasinnade, får uppskattning för den de är, får känna meningsfullhet och sammanhållning, och får känna en tro på sig själva och framtiden!

Alltså, VARFÖR ska vi först trycka till barn i 10 år, lära dem att lyssna på vad auktoriteter tycker, förneka sina egna känslor, viljor och sin egen drivkraft, för att sedan säga åt dem som vuxna att sluta bry sig om vad som är norm, och istället lyssna inåt?
Varför måste alla barn gå i skolan?? Varför finns det inga andra alternativ? Varför är det inte viktigast att må bra när man är barn? Varför är skolan viktigare??

Jag har fyra barn. Två är vuxna nu och två är tonåringar. Tre av dessa fyra barn har snällt inrättat sig ”i ledet”. Inte sjutton har de älskat skolan precis, verkligen inte, men de har kämpat på sådär som man tycker att barn ska göra. De två vuxna barnen har gått ut skolan med fina betyg och de har gått gymnasiet utan bekymmer. Min äldsta pluggar fortfarande, hon är duktig, ambitiös och plikttrogen. Uppskattad i skolan och på extrajobbet! Nummer två valde att pausa plugget efter gymnasiet och jobbar nu heltid sedan flera år. Han är också väldigt uppskattad och gör ett kanonjobb.

Men! Jag kan avslöja att båda de två äldsta i princip dagligen kämpar med att komma fram till vad de EGENTLIGEN vill i sina liv! De pluggar och jobbar, det går bra för dem bägge två, men de vet inte vad de vill. De vet inte om de valt rätt, eller vilka de egentligen är. Det är jobbigt, för de har tappat bort sig själva där någonstans längs vägen. De har ju gjort allt det som man ”ska”. Följt regelverket. De vet inte riktigt vilka de är, egentligen.
Kanske har jag pushat dem lite för hårt när de gick i skolan? Uppskattat deras fina resultat för mycket? Fått dem att tro att deras resultat i skolan var viktigare än att ha roligt i livet? Kanske eftersom jag själv avskydde skolan och gick ut med dåliga betyg (som jag fixade till i efterhand) och därför tyckte det var så roligt att det gick så bra för mina barn i skolan?
Tänk om de hade mått bättre om de istället fått välja helt själva vad de skulle lägga sin tid på under uppväxten… Vad hade hänt då?

Min yngsta dotter går i åttan. Hon har börjat fundera över gymnasiet redan nu. Det finns en viss oro, för hon har verkligen ingen aning om vad hon vill. Hon vet inte vad hon är bra på eller vad hon tycker är roligt. Ja hon vet ju vilka skolämnen hon har lätt för och vilka som är svåra eller tråkiga, men sen då? Vad vill hon jobba med? Vad vill hon plugga? Vad vill hon göra i livet? Det är svårt, det är jobbigt, det ger en orolig känsla.

Men tänk!
Här har ju faktiskt min ”skolvägrare” till son ett rejält försprång jämfört med sina syskon.! Han är den enda av mina fyra barn som vet precis vad han vill och vad han inte vill.
Han följer sitt eget hjärta, sin egen vilja, och han respekterar sig själv. Han är bra på att ”säga nej” vilket många människor idag har svårt för och därför bränner ut sig. Han har förmågan att leva i nuet. Kanske är det han som får det lättast i livet, när det kommer till att leva det liv som han själv vill?

Som vuxna får vi ofta ”lära om” för att hitta oss själva igen. Men det är svårt. Kanske för att vi mellan 6 till 16 års ålder måste tvinga oss att trycka undan vårt eget jag.

Svenska staten – dags för stämning?

Jag anser att den svenska staten gör sig skyldig till allvarliga brott, varje dag!

Min son har nu slutat grundskolan och mår bättre än på många år.
Han vill inte ha något stöd från samhället, han vägrar vara ett offer.

Han vill inte vara något offer, men hur jag än vänder och vrider på allt som har hänt, så kommer jag fram till att han faktiskt är ett BROTTS-offer, och förövaren är ingen mindre än den svenska staten!

Samhället har svikit honom såå många gånger. Det finns ett flertal lagar som inte följs, eftersom staten sätter käppar i hjulet.
Några exempel är skollagen, hälso- och sjukvårdslagen, diskrimineringslagen, arbetsmiljölagen och barnkonventionen.
Han har verkligen inte fått det stöd och de anpassningar i skolan som lagen kräver att skolan ska ge, eftersom det inte finns RESURSER, eftersom kommunen inte har PENGAR, eftersom STATEN ålagt dem utgifter utan att ge dem pengar för det.
Enligt skollagen finns det i princip ingen begränsning för vilka anpassningar skolan SKA göra för att varje elev ska få sin utbildning och nå sin egen fulla potential.! Om en elev behöver en viss anpassning för att det ska funka, då ska skolan ge det. Det står i lagen.
Ojojoj..! Tänk om det hade varit så i verkligheten!

Han har verkligen inte heller fått den VÅRD han hade behövt (efter att skolan knäckt honom) och får fortfarande inte. Man skriver gärna recept, men att få träffa läkare eller psykolog är svårt. Det är nu 5 år sedan hans utredning och diagnoser kom fram, men fortfarande ingen vårdplan, bara recept.
Enligt lag ska man aldrig ge enbart dessa mediciner, utan de ska alltid föregås av psykologiskt stöd och andra insatser. Men nä.. Det finns inte på kartan, för lång väntan, och ungen mår ju skit NU! Så det blir ju vi i familjen som får stå för det stödet. Försäkringskassan drar dock in det lilla ekonomiska stöd man kunnat få därifrån också.
Och dessa recept från vården, antidepressiva och koncentrationshöjande, måste man som förälder själv ringa och begära när de börjar ta slut. Från vårdens håll är det väldigt tyst. De har ju fullt upp! Långa köer, pga alldeles för lite resurser..

De lagar jag räknar upp ovan, är till för att skydda människor i samhället, men de följs inte. Skollagen följs inte på långa vägar från skolans sida, för det GÅR INTE utan resurser.
Arbetsmiljölagen gäller både personal och elever i skolan, men arbetsmiljön är bedrövlig på väldigt många håll, för alla elever men framförallt för elever med särskilda behov. Det finns nämligen inte resurser till att ordna en bättre arbetsmiljö.
Hälso- och sjukvårdslagen är tydlig! Det är reglerat vad som är maximal väntetid för vård och behandling, och det finns krav på att vården ska komma till patienten om inte patienten kan komma till vården (tex vid hemmasittande/social ångest) men det är helt OMÖJLIGT att följa detta för vården, eftersom det, återigen, inte finns tillräckligt med resurser.
Man får inte utsätta människor (kom ihåg att barn också är människor) för diskriminering för att de är till exempel funktionsnedsatta, men detta sker HELA TIDEN i skolan och i vården, just pga dessa resursbrister! Det handlar också om en oerhörd okunskap hos personal, som inte får fortbildning. Gissa varför!? Det finns inte tillräckligt med resurser!

Och hur är det med barnkonventionen?? Enligt den ska ett barn ha rätt mycket att säga till om i sitt eget liv, och även deras föräldrar..
Osv, osv..

Som förälder i Sverige är man inte bara skyldig att följa sin del av skollagen (skolplikten), man ska också följa föräldrabalken!
Enligt föräldrabalken ska man som förälder skydda sina barn mot sånt som kan skada dem. Den lagen har jag alltid försökt följa, som en fullständig självklarhet, men det har inte alltid varit lätt kan jag lova!

Om du eller jag bryter mot lagen blir vi oftast straffade.
Och skulle vi ha gjort något som skadat ett barn, verkligen gjort barnet illa, då skulle vi få stå ensamma med skammen och ingen skulle vilja ha med oss att göra igen. Och ingen vettig människa skulle låta deras barn komma under vår omsorg igen!

NÄR ska vi kräva detta ansvar från STATEN?
NÄR ska vi se till att våra barn har det bra om dagarna, och att de får utvecklas till sitt eget bästa jag?
Herregud, det här är Sverige! År 2020, inte 1800-tal!

Min son har i princip inte gått i skolan efter årskurs fyra. Han har varit ”hemmasittare” på deltid och på heltid sedan dess. Men hans kunskaper är otroliga! De finns dock inte på papper i form av betyg.

Så VAD har skolan gett honom?
Ångest – ja!
Utbildning och positiv utveckling – absolut inte!

Sonen HAR en utbildning!

Sonen på besök i Vatikanen 2019

Sonen har så OÄNDLIGT mycket mer kunskap om såå många saker, än vad jag har.

Förutom att hans engelska är helt flytande och han ofta hellre förklarar saker på engelska än på svenska, så har han t ex ett jättestort intresse för historia, samhälle och politik. Även för naturvetenskap, forskning och teknik. Han förstår sådana saker på ett så mycket djupare plan än vad jag gör. Han har också väldigt bra koll på sambanden mellan historien och det som händer i världen idag. Ofta är det han som förklarar för mig hur det hänger ihop och han är dessutom otroligt pedagogisk och har ett beundransvärt tålamod med min okunskap och ibland tröghet.

Ändå är det jag som har högsta betyg i alla SO-ämnen från gymnasiet, han har F. Jag har riktigt bra betyg i alla NO-ämnen också, han har F.
Han har såklart valt att ge tusan i skolan nu.

Alla hans kunskaper, ja i princip ALLT han kan vilket är oerhört mycket, har han lärt sig helt själv genom sin egen nyfikenhet. Hans kunskaper är på riktigt! Så som det brukar bli när man lär sig genom eget intresse, på sitt eget sätt. Inte som när man veckan efter provet i skolan har glömt 90% av allt man pluggade in. Han glömmer inte eftersom det han kan är hans passion, och passion har han mycket av.

Han har alltid avskytt skolan, mått skit där, och haft oerhört mycket skolfrånvaro. Han har i princip inga betyg.

Men är allt det han kan inte en utbildning??
Jo, såklart det är! Han har definitivt en utbildning! En riktigt gedigen sådan som sitter benhårt fast i hans minne och hans medvetande, och som växer och fördjupas mer för varje dag. Så som det definitivt inte alltid gör för den genomsnittlige eleven som går ut nian med betyg i alla ämnen. Kanske delvis eftersom den eleven inte haft åratal av tid att ägna sig åt sina egna intressen. Sonen kommer dessutom att fortsätta utbilda sig på egen hand under hela sitt liv, det vet jag och alla andra som känner honom.

Varför kunde han inte fått ett alternativ till den skola som erbjuds i Sverige idag? Varför måste man göra som alla andra om man mår bättre och lyckas så mycket bättre i andra sammanhang??

Han kan massor av saker, men det är såklart inte allt som är lika spännande. Han är t ex inte superbra på slöjd, musik, idrott eller bild. Troligen kommer han aldrig bli proffs på såna grejer, men vad gör det? Själv är jag urkass på att sy och slöjda, kan absolut inte snickra eller spela fotboll, och jag är rätt kass på att åka skridskor. Men jag har inte precis haft några problem i livet pga det. Simning däremot, det är ju viktigt, och det är han bra på! Mycket bättre än mig som ändå är helt okej.

Han är dessutom trevlig, rolig, hänsynsfull, empatisk och har en otrolig förmåga till att se sambandet mellan handling och konsekvens. Vi som känner honom förundras ofta över hans helhetsförståelse, hans förmåga till resonemang, hans ständiga nyfikenhet och förmåga att ta in information, vända och vrida på saker och dra slutsatser.

Han borde ha toppbetyg i så många ämnen! Men det har han inte, för han passar inte in i det svenska skolsystemet.
Alltså, en gång till säger jag det: Han har inte betyg som visar alla hans kunskaper för att han inte passar in i skolsystemet.
Och han är verkligen inte ensam om detta.

Vad är det för fel? Och VAD kan vi göra åt det?

Spretig och helt perfekt!

Spärrgrenig ek

Titta på eken ovan. Visst är den fin?! Och ändå är den ju sned! Den lutar ganska mycket åt ena hållet, och den försöker kompensera lite åt andra hållet för att inte falla. De flesta ekar ser ut ungefär så, spretiga och ojämna. Ändå tycker vi de är så vackra!
Vi vill inte att varenda ek därute ska se exakt likadana ut, eller hur. Det vore så himla trist!
Så är det med oss människor också. Är du perfekt? Inte? Det är faktiskt jag! Jag är helt perfekt precis så som jag är, precis som min man och precis som mina barn. Och det är faktiskt du också!

%d bloggare gillar detta: