Mina föräldrars död är ingenting.

Livet är ingen dans på rosor, och det vet alla vi som har varit med ett tag, och vissa får erfara det alltför tidigt i livet.
Jag som många andra har haft några tuffa grejer att ta mig igenom. Skilsmässa, en tung och omöjlig konflikt inom släkten, och jag förlorade bägge mina föräldrar alldeles för tidigt. Mamma dog när min yngsta dotter bara var en vecka gammal. Pappa dog fem år senare, strax innan hans 70-årsdag. Mamma blev bara 63 år.

Självklart har jag mått dåligt. Självklart var sorgen starkt. De allra flesta kan nog förstå och relatera, eftersom de allra flesta har varit med om något liknande.

Vad jag inte visste då var att en betydligt svårare smärta fortfarande låg framför mig. Ingen av mina tidigare sorger kunde mäta sig med det som skulle komma härnäst.

Två år, fyra år, femton år.

Att se sitt älskade barn fullständigt förvandlas från att vara en glad, positiv, trygg och vetgirig pojke som verkligen älskade livet, som älskade att lära sig saker, till att bli en ledsen, orolig, stressad och uppgiven kille som i princip inte klarade av att lämna huset på flera år. Att se honom leka med flera kompisar varje dag, till att bli helt ensam.
Att se sin fantastiska unge tappa all tro på sig själv och sin duglighet, sitt värde.
Och som grädde på moset, den totala och helt förgörande maktlösheten som förälder mot skolsystemet.
Möte efter möte efter möte, år ut och år in, utan förbättring. Helt fel insatser sattes in. För man har inte verktygen. Man vet inte vad som behövs. Man förstår inte.
Sonen mådde bara sämre. Han var för smart för att finna mening i skolan. Men han var samtidigt känslig, och hade särskilda stödbehov. Den kombinationen är inte ovanlig, men den är tydligen väldigt svår att förstå för skolan. Min son var en för dyr elev, men till skolan skulle han!

Vi tvingades kämpa varje dag för att få honom till den plats som vi visste skadade honom, som varje dag skar djupare sår in i hans redan trasiga själ. Att tvingas göra våld på sitt eget barn, för att lagen kräver det. Det sliter sönder en mamma. Det slet sönder mig. Men man måste, för att skolnärvaro är viktigare än barns hälsa, viktigare än att de lär sig och utvecklas. Skolnärvaro är heligt. Skolnärvaro får inte ifrågasättas. Skolnärvaro betyder ALLT i Sverige.

Jag kan inte räkna alla de gånger jag smitit in på toaletten och gråtit. Alla de långduschar jag tagit för att få tid att gråta ut och försöka dölja det. Alla de gånger jag använt solglasögon fast vädret varit molnigt, för att jag inte kan sluta gråta. Och alla de gånger jag velat gråta men inte kunnat. Alla de gånger jag bara velat skrika rakt ut, sparka, slå och kasta saker. Jag har velat åka till våra kära politiker och bryta mig in och skrika! Gör något för helvete!! Min unge går sönder!! Men jag har behärskat mig.
Istället har jag suttit åtskilliga nätter och tidiga morgnar vid min dator och sökt på information om diagnoser, om stödinsatser, om särbegåvning, om autism, om skollagen, om diskrimineringslagen, om olika skolor, om olika vägar att gå, om olika möjligheter för framtiden. Försökt hitta vägar ut ur helvetet. Försökt hjälpa min son.
Jag vet inte hur många Treo jag har tagit för att försöka lindra huvudvärken från helvetet, efter nätter med alldeles för lite sömn. Jag köpte i princip ett rör Treo varenda gång jag handlade. Det är nog lättare att räkna de dagar jag inte behövt ta smärtstillande.

Till sist blev han sjuk, min son! Han låg i sängen i flera månader. Då sa jag äntligen stopp! Inom mig visste jag att jag aldrig mer skulle tvinga, locka, pocka eller tjata på honom för att han skulle till skolan. Aldrig mer skulle jag svika honom. Det fick vara nog nu.

Men lagen då..? Ja, den helt horribla lagen som påstås vara till för att skydda barn, som ska se till att alla barn får en god utbildning, och får utvecklas maximalt och ”nå sin egen fulla potential”. Lagen som säger att skolan SKA ge varje barn det stöd, och de anpassningar, som varje barn behöver. Lagen som inte sätter några gränser för vad skolan måste göra om det krävs.. Den lagen ja! Den som nog inte följs i en enda skola! För att det inte går. Den som faktiskt dagligen skadar galet många barn på djupet. Den heliga lagen som inte får ifrågasättas, men som faktiskt måste skrotas och byggas om snarast!

Ja, den lagen tvingade mig att spela med i spelet! Jag såg ingen annan utväg. Det var bara att bli den duktiga föräldern som samarbetade, med målet att få sonen tillbaka till skolan. Men jag lurade dem allihop, för innerst inne visste jag att sonen från och med nu skulle få bestämma själv.
Jag såg till att vara påläst och kunnig på alla möten. Jag kunde skollagen. Jag var ordentligt insatt i diagnosen. Jag lärde mig väl valda citat och uttryck utantill, som jag stulit från de mest fantastiska psykologer, läkare och specialpedagoger som verkligen står på våra barns sida. De som har skrivit böcker om barn som inte mår bra i skolan, om psykiskt ohälsa, om anpassningar osv. Mina idoler, mina hjältar!
Eftersom det dessutom är så, att kunskapen generellt hos både skolan och socialtjänsten, och till och med hos Bup, är skrämmande låg, så var det faktiskt inte så väldigt svårt. Dessutom begärde jag ut handlingar som visade att skolan han gick i just då, hade svikit honom på det mest grymma sättet, och ändå tagit emot extra pengar pga hans stödbehov. Det gick ett sus genom rummet på socialkontoret när jag presenterade vad jag hade. Sen blev det tyst! Skolans rektor och specialpedagog skämdes, och handläggaren på socialkontoret stod på min sida.
Jag sopade mattan med dem! Och jag vann deras förtroende, så att de lät oss vara ifred. De litade på mig. Och jag nådde mitt mål, att rädda min son från att få ännu djupare sår i själen.

Till slut gick sonen ut nian nästan helt utan betyg. Bara i engelska fick han betyg, då det var helt omöjligt för hans engelskalärare att missa hans kunskaper. Han är nästan mer engelskspråkig än svenskspråkig, efter alla sina tusentals timmar vid datorn där allt han gör är på engelska. Och han är oerhört kunnig på mycket mer, och det visste hans lärare. Det gick inte att undgå att märka nämligen, men det krävs att man visar det på det sätt som läroplanen säger. Så även fast lärarna visste om att han kan, så måste han visa det på det sätt som står skrivet. Så det blev inga fler betyg än i engelska.

Tio års helvete. Tio år av min sons unga liv, från sex till sexton års ålder. Tvingas närvara, men inte få det man ska och behöver. Sitta av tiden. Hela den otroligt viktiga tiden har han blivit bestulen på, fråntagen, och jag och maken har maktlöst tvingats se på.

Nu har det gått ett år sedan han slutade, och än slickar vi våra sår så gott vi kan. Det kommer ta tid innan de läker, men tid har vi. Det svåra för mig själv är att jag är så trött. När skolplikten var över såg jag framför mig hur jag skulle känna mig så lättad. Känna friheten.
Men då kom istället reaktionen efter alla år av kamp. Man kan inte känna efter när det brinner som värst. Det går inte. Då måste man bara hantera. Överleva.
Så det kom efteråt istället. Ilskan, sorgen, frustrationen, chocken över vad vi varit med om.

Jag är så otroligt trött nu. Men jag måste fortsätta kämpa, för jag kan inte stå och se på när det fortsätter vara så här. Jag kan inte.

Vad är egentligen en ”hemmasittare”?

Det finns många fördomar kring vad en så kallad hemmasittare är. Att det är en skolkare, en lat och ouppfostrad slyngel med missbrukande föräldrar. Mycket okunskap florerar därute, så jag kände för att försöka bidra lite till en förändring kring det.

Och den här gången valde jag att spela in en liten film, istället för att skriva. Håll till godo!

Mina tankar kring hundars inlärning, och människors…

Jag har just kommit hem från en lugn och skön skogspromenad med min hund. När vi gick där i skogen, jobbade vi som vanligt med lite inkallningsövningar och annat. Det är som en lek för hunden, och för mig är det en ren njutning att se hur mycket min hund har lärt sig samtidigt som han har så roligt.


Vår fina Migo, 3 år gammal.

När jag köpte min första hund för åtta år sedan, visste jag inte mycket alls om hundträning. Jag visste framför allt inte hur mycket arbete som krävs för att få till en riktigt bra vardagslydnad om man, som jag, hade köpt en väldigt självständig ras, en pinscher, som gärna hittar på hyss mest hela tiden och som gärna löser saker på sitt eget sätt. Det var kanske inte den lättaste rasen för en nybörjare som jag.


Jag började läsa på om hundträning flera veckor innan vi fick hem hunden, och jag gick valpkurs och andra kurser när hunden kommit hem. En sak fick jag direkt lära mig: Man har ju helt slutat med att träna och ”fostra” hundar med hjälp av hård disciplin och dominans, som man gjorde förr.

Idag har man så mycket mer kunskap om hundar, och djur överlag, och man har en helt annan respekt för sina djur. När man tränar hunden måste man ta stor hänsyn till hundens allmänna förmåga, den enskilda individens personlighet, hundens psyke, ålder, dagsform m m, m m. För att hunden ska lära sig på bästa sätt ska den tycka att träningen är rolig, och man slutar träna innan hunden är för trött. Det är viktigt att hunden känner att den lyckas bra, och därför är det viktigt att man slutar innan hunden är så trött att det riskerar att bli misslyckanden. Ofta tränar man bara några minuter i taget. Jobbar man på det sättet kommer man ofta så mycket längre, och dessutom är hunden glad, lycklig och trygg!

Som hundägare tycker jag att det är både jätteroligt och väldigt stimulerande att genom lekfulla aktiviteter få min hund att lära sig och vilja samarbeta.


Nyklippt till sommaren.

Idag har jag en Cavalier king Charles spaniel som är betydligt mer lättränad än Pinschern, men självklart tränar jag honom på precis samma sätt. Lekfullt och roligt, vilket ger en glad och samarbetsvillig hund.


Varför tänker vi inte likadant när det gäller våra barn?

Så många gånger som jag har dragit parallellen till hur vi behandlar våra barn. Av någon obegriplig anledning tycker vi tydligen inte att barn ska få ha roligt när de lär sig. Av någon lika konstig anledning tar vi inte hänsyn till att våra barn kan vara otroligt olika, precis som att det finns olika hundar. Det finns stora hundar, små hundar, vallhundar, jakthundar, sökande hundar, spårande hundar, drivande hundar, fågelhundar, vakthundar, sällskapshundar…




Vi skulle ju aldrig skaffa en liten och gullig sällskapshund om vi ville ha en respektingivande vakthund, eftersom vi har fattat att hundar är olika, fungerar olika och har olika förutsättningar.


Och vi vet idag att en aggressiv hund, ofta är en rädd hund som råkat illa ut i livet. Den behöver massor av trygghet innan vi kan kräva något av den.

Men, vet vi verkligen inte att även människor är lika olika varandra som hundar är?
Barn är också otroligt olika, eftersom även barn är människor..
Vissa barn är otroligt lugna, andra har massor av spring i benen.
Många barn älskar bollar och kan spela bollspel i timmar, andra är mer intresserade av att lära sig om rymden i lugn och ro, eller kanske tillsammans med ett fåtal personer.
En del lär sig matte jättesnabbt, andra behöver mer tid.
Några är naturliga språkbegåvningar medan andra har svårt även med det egna språket.
Vissa trivs bra i stora sällskap och skaffar många kompisar, andra mår mycket bättre i väldigt små sällskap.
Vissa är spontana, roliga och impulsiva, medan andra är eftertänksamma och pratar bara om de verkligen har något att säga.
Barn är ju precis som oss vuxna, de kommer liksom i alla sorter och varianter! Ingen bättre, ingen sämre, bara olika!


Ändå tar vi inte hänsyn till deras olika personligheter när de ska gå i skolan. För mig är det faktiskt obegripligt, med tanke på att vi lever år 2020!


Om jag var personalchef på ett stort företag som H&M eller liknande, och skulle anställa personal till olika delar av verksamheten, så skulle jag ju knappast efterfråga samma personliga egenskaper och förmågor hos den som söker butiksarbete och den som söker jobb på lönekontoret eller som webbdesigner. Men jag inser att alla har en lika viktig funktion, fast på olika sätt. Jag behöver och värdesätter olikheterna hos personalen. Och självklart får de olika interna utbildningar från företaget.

Att vissa vuxna väljer att arbeta på stora arbetsplatser med mycket liv och rörelse, medan andra vill jobba själv i sin egen lugna vrå, det tycker vi är helt okej, och helt normalt. Att vissa älskar stora fester och livliga sportiga semestrar, medan andra vill softa på landstället eller vandra i fjällen på semestern, det finner vi också helt normalt. Ändå kan vi tydligen inte fatta varför vissa barn vantrivs i skolan.

Vi vet att många väldigt framgångsrika företagare har haft en oerhört problematisk skolgång, och vi vet att väldigt många stora talanger genom tiderna med största sannolikhet skulle ha fått diagnos inom autismspektrumet och/eller ADHD om de gick i skolan idag. I alla fall om de bodde i Sverige.

Hade det inte varit synd om vi gått miste om talanger som Albert Einstein, Marie Curie, Leonardo da Vinci, Salvador Dali, Bill Gates, Thomas Edison, John F Kennedy, Elvis Presley, Christopher Columbus, Henry Ford, Emely Dickinson m fl? Det är otroligt många historiska och nutida storheter som är ganska speciella, som högst troligt har/hade autism, adhd eller något liknande.

Men om vi tänker oss att dessa lite annorlunda begåvningar hade gått i den svenska skolan, haft skolplikt, och behövt sitta och jobba med samma saker som alla andra, istället för att utveckla sina egna talanger.. Hade de då blivit lika framgångsrika?
Jag vet inte, det gör ingen av oss. Men, jag är i alla fall helt övertygad om att bland alla dessa hemmasittare som vi har i Sverige, finns massor av talang som vi inte kommer att få glädje av på samhällsnivå, eftersom vi har kastat dem på soptippen genom att försöka tvinga dem att vara något de inte är.

Vi verkar tro, att barn med en annorlunda personlighet är sämre än standardbarnet!
Vi verkar inte förstå, att dessa barn har just precis det där som kan få mänskligheten att gå framåt!
Väldigt många av alla barn som idag slås ut ur den svenska skolan, har väldigt små eller inga problem alls att fungera någon annanstans än just i skolan.


Obehaglig illustration lånad från facebook.


Tänk om vi kunde se dessa barn istället! Om vi kunde låta dem vara så fantastiska som de faktiskt är, och inte trycka ner dem och döma ut dem till en svår framtid, bara för att de inte passar in i skolan. För att de inte vill låta sig yxas till och bli likadana fyrkanter som alla andra.






Om vi kunde det, skulle långt ifrån alla dessa barn ens behöva få en diagnos. Det är nämligen helt normalt att vara lite annorlunda! Annorlunda människor har alltid funnits och kommer alltid att finnas. De SKA finnas, för vi behöver dem!

Men samhället idag är så otroligt trångsynt och värre blir det för varje år. Jag blir rädd och förtvivlad när jag hör politikerna tala om ännu mer kontroll av skolan, ännu tidigare betyg, skolplikt från 3 års ålder, ännu längre skolterminer o s v.


När man vill skaffa sig en hund, får man veta hur viktigt det är att man har tid för sin hund. Att man har tid, ork och lust med alla promenader, all lek och aktivering, och det är viktigt att man vet om att man inte får lämna sin hund ensam för länge. Vissa hundar bör inte lämnas ensamma alls eftersom de då kan bli väldigt oroliga. Man kan såklart ha hunddagis, men det passar verkligen inte alla hundar får man veta, och vissa hävdar att man inte bör skaffa hund om man inte har tid att ta hand om den själv.


Tänk om vi tog samma hänsyn till våra barns behov!

Deras olika behov av trygghet, lek och aktivering. Om vi accepterade att även barn behöver rätt aktivering, alltså den sortens sysslor som passar just det aktuella barnet. Och tänk om vi tog hänsyn till deras dagsform, deras olika förmågor osv.

Av någon anledning tror vi inte att barn lär sig lika viktiga saker genom leken, genom spelen, och när de har som roligast. Vi tror inte att barn lär sig vad de behöver genom att bara leva sina liv! Men vi litar på alla andra arter, utom vår egen. Ändå är det just vår egen art som har tillgång till all världens information i sina egna fickor. Det är vi som ständigt blir överösta med information hela tiden.

När ska vi börja utgå ifrån vad forskningen faktiskt säger om hur barn egentligen lär sig, och under vilka förutsättningar som de lär sig som bäst? Och när ska det bli självklart för oss människor att våra barn ska få känna glädje när de lär sig?

Vi verkar ju ha fattat det här med hundar. Varför är det så svårt att förstå våra barn? Vad tror du?

Helt suverän, och just därför ett problem!

Om man slår upp betydelsen av ordet SUVERÄN, får man ett antal synonymer. Till exempel självständig, oberoende, oavhängig, enväldig, överlägsen, mästerlig, virtuos, fantastisk, enastående, ypperlig, oöverträffad, utomordentlig, utmärkt, förträfflig, helschysst, toppen, super, excellent, prima, superb, finfin, brilliant, fullgod, perfekt, beundransvärd, magnifik…  Ja, ni fattar.

Fascinerad och fokuserad på lemurerna i Furuvik, 6 år gammal.

Precis som min son alltså. Ja faktiskt! En alldeles utmärkt beskrivning av min son. Och precis så där helt suverän är säkerligen även ditt, och alla andras, barn!
Alla barn är fantastiska i sina föräldrars ögon. Alla barn är unika och beundransvärda. Alla barn är fullgoda och utmärkta. Briljanta, toppen, och helt enastående!
Men det tycks inte vara önskvärt att man är varken briljant eller självständig. Inte när man är barn i alla fall.

När min son var liten tyckte jag förstås att han var helt fantastisk! Det tycker jag fortfarande och har alltid gjort såklart. (Alla mina fyra barn är helt fantastiska, men det är inte precis alla fyra som har fått känna det.)

Men det jag menar är, att jag verkligen tyckte att den här specifika sonen var helt fantastisk! Jag upplevde honom absolut som en aning udda, men faktiskt bara på ett väldigt positivt sätt. Han var smart, han var otroligt snäll, han var nyfiken och han älskade naturen och alla djuren. Han lyssnade gärna när vuxna pratade, han lärde sig och la på minnet.
Han älskade naturprogrammen på TV, och visst kunde han precis som andra barn ibland se på Lejonkungen eller Alladin, men han såg hellre på Discovery Channel eller på Nigel Marwens alla filmer om utdöda gigantiska sjömonster och dinosaurier.

Han var alltid lugn och vänlig, och jag upplevde honom också som väldigt självständig och oberoende. Och han var rolig, hade flera kompisar men kunde också roa sig utmärkt själv. Han visste vad han ville och han var trygg i sig själv. Vi hade sällan någon som helst anledning att tillrättavisa eller klaga på honom.

Han var en lojal och empatisk kompis, och på förskolan sa de ofta att han var en väldigt diplomatisk kille som såg till att barnen kom överens och inte började bråka.
Förskolan brukade också säga att han var deras lilla professor, och att han säkert kommer lära sig läsa väldigt fort, för han satt väldigt ofta med böcker och tittade på bilderna och lärde sig. Hemma satt han och bläddrade i pappas ”Illustrerad vetenskap”.
Han var ofta helt överlägsen andra barn när det kom till rena faktakunskaper, som att han visste allt om Star Wars som killarna ofta lekte, eller att han hade en massa specialkunskap om något märkligt djur som lever i Amazonas djungler, eller om planeter och galaxer. Han var en uppskattad kompis och på alla sätt en alldeles underbar och beundransvärd liten kille. Helt enkelt helt suverän!

Men detta fantastiska barn fick snart ett oerhört stort problem..

Första klass

När han var sex år började han ju i skolan som alla andra. Han trodde det skulle bli roligt, för i skolan får man ju lära sig en massa saker trodde han. Och det var ju det han ville. Men, när man är en sådan där riktig tänkare, som är intresserad, engagerad och självständig i sin vilja och i sitt utforskande av livet, då kan man inte plötsligt finna sig i att den frihet man behöver och är van vid, bara försvinner över en natt! Det blir oerhört svårt att bara lägga om, och det känns som att hamna i ett fängelse när man måste börja leva som en marionett, eller som en arbetsmyra i den stora stacken.

Man kan liksom inte sudda ut sin egen personlighet. Är man en tänkare och kreatör, då kan man inte bara luta sig tillbaka och låta andra bestämma att man ska ägna sig åt helt andra saker än det som är intressant, och som verkligen kan ge den utveckling som alla barn själva och helt naturligt strävar efter.

Plötsligt var allt det där fantastiska, allt det där vackra, allt det där som jag var så stolt över och beundrade så mycket, ett handikapp!?   
Jag blev ärligt talat helt chockad, väldigt ledsen och ganska arg, när skolan kontaktade oss första gången och kom med klagomål på min son. Ingen hade någonsin klagat på honom förut, utan vuxna hade tvärtom alltid beundrat honom och kanske ibland tyckt att han var lite envis som alltid gick sin egen väg. Men han gjorde ju inget tokigt, inga dumheter, och han var alltid snäll, vänlig och trevlig. Så ingen såg något problem i det.

Inte förrän han började i skolan. DÅ var plötsligt den självständigt tänkande killen, med massor av naturlig lärlust, ett stort problem! Han ville inte sitta och skriva bokstäver i långa rader i sin skrivbok. Upprepa samma bokstav tills de var helt perfekta. Det var ju inte viktigt, det var slöseri med tid. Han ville inte sitta i timmar och göra onödiga saker eller lyssna på en lärare som pratade om, för honom, helt ovidkommande saker. Hans starka låga började falna, och till sist slocknade den helt.

Här börjar resan som påverkat min son och vår familj så oerhört, och som jag anser att vårt skolsystem är ansvariga för.

Från att ha varit en helt fantastisk kille, beundrad av alla! Så glad, trygg och älskad.
Till att bli ett ”problembarn” för skolan.
Ett på alla sätt välfungerande barn som nu måste utredas för att skolan inte funkade för honom.
Få diagnos efter diagnos men aldrig få rätt hjälp eller stöd.
En kille som mått sämre för varje skolår, och som totalkraschade i årskurs 6 och blev s k ”hemmasittare” på heltid i 1½ år.
Sjukskriven för depression, ångest, sömnsvårigheter osv.
Självbilden totalt raserad. Förmågor som gick förlorade pga den psykiska stressen.

VARFÖR ska det behöva vara så här? VILKA är skolan till för egentligen? Och VEM ska vi kräva ansvar ifrån? HUR kan man behandla barn och ungdomar på det här viset? NÄR ska vi svenskar sätta stopp? Jag bara undrar!

Tänk om skolan är som en fiskmarknad i Kina!

Tänk om alla barn som är så kallade ”hemmasittare” led av ett virus. Och tänk om det viruset kunde smitta till vem som helst, och bli lika farligt för alla.

Tänk om det skulle kunna innebära att stora företag som t ex SAS plötsligt drabbades av att personalen blev fullständigt utmattade och fick ångest och depression. Att de tvingades isolera sig hemma för att ens orka leva. Tänk om detta skulle kunna sprida sig till hela samhället, även till politikerna och deras egna familjer. Tänk om det viruset skulle sätta hela branscher och hela landets ekonomi ur spel..

Skulle då hela samhället mobilisera sig på samma sätt som nu? Skulle då våra barn bli uppmärksammade och omskrivna?

Vi som har barn som blivit utmattade och sjuka redan vid 12 år eller till och med ibland vid 7-8 år, undrar var Folkhälsomyndigheten är för våra barn? Vi undrar var de stora stödpaketen från finansministern är för våra barn? Vi undrar när statsministern ska tala tröstande och uppmuntrande till våra barn, och uppmana hela samhället att ställa upp?

Tänk om det faktiskt är så, att hela vårt land och dess ekonomi kommer att drabbas väldigt hårt i slutändan av detta skolvirus som gör att så många barn i Sverige mår väldigt dåligt. Tänk om man faktiskt kan likna detta med att skolan är som en fiskmarknad i Kina..?  

Det är idag runt 27 000 bekräftat smittade av Coronaviruset i Sverige, och ca 3300 döda.
Antalet barn som mår dåligt i skolan är svårare att mäta, men det finns siffror som pekar på mellan 20-70 000 barn som inte går till skolan. Dessa blir fler hela tiden, och jag kan garantera att barnen mår dåligt länge innan frånvaron är ett faktum!

Hur många barn ska gå under, och hur mycket ska det få kosta både människor och samhället, innan vi får dagliga rapporter om den här samhällssjukdomen?

Kalla inte min son hemmasittare, när han är en hjälte!

Min son har varit frånvarande från skolan under säkert minst halva grundskolan. Han har dock alltid haft giltig frånvaro eftersom jag eller maken har anmält frånvaron till skolan varje gång. Vi har ju kämpat stenhårt för att han ska gå till skolan förstås, mycket mer än vad som varit rimligt och rätt mot honom förstod vi ju i efterhand, men vi har också sett och vetat hur otroligt dåligt han faktiskt mått, och därför alltid anmält honom sjuk de gånger han inte kunnat gå till skolan.

Vi har också haft säkert hundra möten med skolan genom åren, för att prata om vilka anpassningar och vilket stöd som skulle kunnat hjälpa sonen, men vi har alltid fått höra att resurserna inte räcker för extra stödpersoner, distanslektioner, anpassad idrott, ljudböcker, muntliga redovisningar och andra åtgärder som vi önskat.

Sonen har dock aldrig skolkat. Med det menar jag att han aldrig gått ifrån lektioner, aldrig avvikit från skolan innan dagen är slut, aldrig ljugit för oss och låtsats gå till skolan och sen hängt på stan eller liknande. Men han har varit frånvarande hela dagar väldigt många gånger pga skolångest, trötthet, depression. Giltig frånvaro.

Under den riktigt långa hemmatiden som varade tre hela terminer i följd, från mitten av årskurs sex och hela årskurs sju, var han sjukskriven för depression och utmattning av läkaren på Bup. Vi hade till och med order från läkaren att inte lämna honom ensam pga risken för självskadebeteende eller eventuellt suicid.

Ändå kallade skolan honom för ”hemmasittare”, och gjorde en orosanmälan till socialtjänsten.. Till vår lättnad ställde Soc sig dock på vår sida och kritiserade skolan hårt.

Så vad är en ”hemmasittare”?? Är det ett barn som mår så dåligt att han riskerar att bli allvarligt sjuk eller inte orka leva längre? Vad har skolsystemet och hela samhället för syn på, och respekt för, barn egentligen? Är jag också en hemmasittare om jag är sjukskriven för utmattning??

Jag förstår faktiskt inte hur man kan tro att barn och ungdomar väljer att ”sitta hemma”. Jag förstår inte hur man kan undgå att inse att de här barnen mår otroligt dåligt, och behöver hjälp. Jag förstår inte hur man kan skuldbelägga barnen och deras föräldrar.

Jag vill inte längre acceptera ordet hemmasittare! Det handlar ju inte om det.  
Det handlar om att barn desperat försöker skydda sig själva från det som gör dem sjuka, från det som gör för ont. Vi som är vuxna i barnets närhet måste ju förstå att det ligger på vårt ansvar att hjälpa barnet. Vi kan inte svika barnet i det läget, för det är DÅ som barnets framtid riskerar att bli svår, inte pga själva frånvaron från skolan.
Att sen många barn som inte går till skolan sitter på en stol och spelar datorspel är inget annat än överlevnad det också. Barnet gör ju vad det kan för att försöka släppa tankarna på det svåra och göra något avkopplande där man dessutom är lyckosam och duktig. Ett helt logiskt och på många sätt väldigt sunt beteende faktiskt. Man ska ju göra mer av det man mår bäst av, när man mår dåligt!

Dessutom låg min son under täcket i flera månader och mådde riktigt jäkla skitdåligt. Han kanske var en hemmaliggare då?
Han rasade i vikt eftersom han inte kunde äta. Han orkade inte sköta sin hygien och han orkade inte borsta tänderna. Läkaren sa att vi måste släppa alla krav, och även tandbostning m m är ett krav. Inga krav, var uppmaningen!
Jag minns hur jag en kväll nästan började gråta av lättnad när han åt en hel GB Sandwich efter att inte ha ätit något på hela dagen, och väldigt minimalt under många veckor. Jag var ju faktiskt rädd att han skulle svälta sig till döds. Men han kallades för hemmasittare..

Det tog 1½ år för honom att orka gå tillbaka till skolan, en skola vi köat till i 2 år. Han ville då inget hellre än att lyckas, och han ville verkligen gå i skolan som alla andra. Han kämpade stenhårt och vi fick höra att han var omtyckt och glad i skolan. Att andra elever gillade honom. Han verkade glad när han kom hem och han sa att den här skolan var bäst i världen. Han ville trivas i skolan, och han intalade sig själv att han gjorde det. Ändå orkade han bara ett schema som låg långt under halvtid tills han kraschade igen. De sista månaderna i nian orkade han inte längre. Och han kallades hemmasittare igen.

Själv kallar jag honom hjälte!
En vän till mig brukar använda ordet ”integritetshjälte” och det stämmer bra med min egen känsla av vem min son faktiskt är.

Han har kämpat, han har försökt, han har gjort våld på sig själv för att stå ut med skolan och passa in. Men han har inte fått mycket till utbildning där, annat än kunskapen om hur omodern, stelbent och tråkig skolan är.
Till sist har han sagt ”Stopp! Det här går inte, jag accepterar inte att behöva bli sjuk igen”. Kunskaper har han skaffat sig på egen hand eftersom han är smart, intresserad, engagerad, vetgirig..

Jag tycker att han borde ha fått första pris i självrespekt istället för att gå ut nian med en brusten självkänsla och obefintliga betyg!

Tänk om vi fått välja en annan skola…


Tänk om vi skulle ta och avskaffa skolplikten och läroplanen!
Tänk om vi faktiskt skulle sluta göra våld på våra barn, och sluta upp med att tvinga dem.
Vad skulle hända då? Hur mycket litar vi på våra barn egentligen?

Tänk om man istället för att fortsätta med skolplikten, skulle stifta en lag som säger att alla barn har rätten att få lära sig naturligt och utan tvång. Att barn alltså har rätten till utbildning efter eget intresse och på sitt eget sätt.

Vi vet ju alla hur mycket våra barn redan har lärt sig innan de har börjat i skolan, och vi vet att det skett utan att någon undervisat dem. Vi föräldrar är ofta rätt stolta och tycker att vi har så smarta barn. Varför fortsätter vi inte att tycka det? Varför tror vi inte längre att de kan på egen hand?

Barnen är smartare än vi tror

Barn har en fantastisk förmåga att lära sig hur mycket som helst, helt på egen hand, när vi tillåter dem och när vi litar på dem. Vi borde sluta upp med att lägga oss i så mycket.
Våra barn är smarta och kompetenta, och vi måste inse att de är inlärare av naturen. Hur kan vi tro att barnen, bara för att de fyllt 6 år, skulle bli som obildade blanka papper om de inte gick i skolan? Hur kan vi tro att deras förmåga till egen inlärning försvinner då, och att de plötsligt från ingenstans måste ha en lärare som säger till dem vad de ska lära sig, hur de ska lära sig, när de ska lära sig och var de ska vara när de lär sig..? Hur kan vi tro så blint på att skolan ger våra barn de kunskaper som de behöver?

Jag har också trott på den här lögnen i många år. Lögnen om skolan som helt nödvändig. Men idag vet jag bättre.

Mina fyra barn är 14, 17, 26 och 28 år. Jag har också en bonusdotter på snart 27.
Alla har gått i skolan utom 17-åringen. Han har varit s k hemmasittare under långa perioder och knappast fått några kunskaper via skolan överhuvudtaget.
Redan som liten pojke, långt innan skolan började, kunde han jättemycket om dinosaurier, om andra världskriget, om demokrati, om exotiska djur, om regnskogen, om rymden osv. Han var en omtyckt kompis och hade en bra känsla för rättvisa och samarbete.
Hur gick det där till egentligen? Vem lärde honom allt detta?
Vi föräldrar lärde honom inte mycket. Tvärtom skulle jag säga. Han fick roa sig själv till stor del som liten, eftersom vi utöver denne sonen hade tre tonåringar och en lillasyster här i huset samtidigt. Han lekte med lego, bilar, fantasifigurer, svärd, pistoler och alla möjliga typiska ”pojkleksaker”. Han satt också och tittade i böcker och såg en hel del på film, både på TV och VHS/DVD osv. Han snappade upp saker som han tyckte var spännande, och han lärde sig av sammanhanget som han själv var en del av.

Det är ju så det funkar! Alla barn lär sig mängder av saker varje dag, när de får göra saker som de tycker är kul och stimulerande, och när de är trygga.
Idag är han 17 år och galet kunnig inom en massa områden, hans engelska är helt flytande och han kan både läsa, räkna och skriva. Ändå har han inte gått i skolan nästan alls efter årskurs 4, och han har aldrig någonsin gjort några läxor eller prov.

Alla barn är unika, och så även min son förstås, men så väldigt speciell är han inte. På samma sätt fungerar andra barn och ungdomar också. Om de bara får!
Skolan funkar inte för min son. Han blir sjuk av att tvingas vara i skolan. Men han är intelligent, intresserad, engagerad, nyfiken, kunskapssökande. Borde han inte ha fått en rimlig chans till en skolgång som hade passat bättre för honom? En plats där han kunnat dela sina intressen med likasinnade, bollat tankar och idéer, och fått känna sig som en i gänget?!


Tänk om den där plikten bara låg hos oss vuxna. Att det var vår plikt att tillgodose barnens behov, inte tvärtom.
Jamen är det inte redan så? Nej, det tycker jag absolut inte. Vi ställer krav på barnen, säger att de har en plikt att göra det som vi vuxna har bestämt. Vi vill att de ska tillgodose våra behov. För vi har behov av barnomsorg medan vi arbetar, vi har behov av att styra, ställa och kontrollera. Men den lagstadgade, tvingande skolplikten och den obligatoriska läroplanen tar definitivt inte hänsyn till barnens verkliga behov.
Det är lag i Sverige att vi måste följa skolplikt och läroplan. Oavsett vad. Jag vill inte riktigt erkänna att det är så här i Sverige. Det gör ont, och det är faktiskt lite pinsamt.

Jag anser att alla barn bör ha rätten

  • att få lära sig det man är intresserad av och tycker är spännnade och meningsfullt.
  • att få en utbildning efter egna intressen och behov.
  • att själv få utforska sina egna intressen.
  • att få fysisk och mental stimulans efter sina egna behov.
  • att utan förbehåll få utveckla sin egen person.
  • att få känna trygghet och meningsfullhet.
  • att bli respekterade för sin egen person.
  • att bli lyssnade på, och bli tagna på allvar.
  • att få leka när man vill.
  • att få känna sig fria, vilket även innebär rätten att säga; Nej tack, jag vill inte!
  • att få må bra.
  • att få vila när man behöver.
  • att få välja vad man ska lära sig, hur man ska lära sig, när man ska lära sig och var man vill befinna sig när man lär sig.

Barn borde inte ha några plikter

Barn borde inte ha några plikter att lära sig någonting överhuvudtaget. Barn borde inte tvingas, för det behövs inte. De borde inte behöva tillbringa långa dagar i en miljö som känns meningslös eller där de blir stressade, känner sig otrygga och mår dåligt. Tio år av ens unga liv ska inte kännas som ett fängelse.

Men tänk om det var tillåtet för oss föräldrar att själva få välja hur våra barns utbildning ska se ut. Om vi kunde välja helt andra sorters skolor än den skola vi fortfarande har i Sverige sedan 1800-talets början. Sverige är väldigt unikt när det kommer till föräldrars icke-existerande möjlighet att påverka sina barns utbildning. Tanken har säkert varit god från början, men ack så fel det har blivit.

Jag drömmer om en skola som inte har någon bestämd läroplan. En skola som påminner om de demokratiska friskolor som finns i bland annat USA och Kanada. Eller som fungerar lite som ett Agile Learning Center.

Bild från Saint Louis Sudbury school

Elever som gått i dessa demokratiska skolsystem, sägs vara väldigt uppskattade studenter som har lätt att komma in vid högskolor och universitet. Det beror på att universiteten vet att dessa elever är väldigt kunniga, kreativa, motiverade, självständiga, orädda osv. Och de vet, att dessa elever har fått välja själva, de har valt med hjärtat. De är motiverade och kommer göra ett gott arbete.

Den skola jag önskar och drömmer om, är en svensk variant på ett Agile Learning center. En plats där barnen själva bestämmer vad de vill göra om dagarna. Där det finns en uppsjö av olika möjligheter, men där man också kan välja bort. Där man kan välja att inte göra något alls om man inte orkar eller har lust just den dagen.

I ”min” skola kan man t ex välja att sitta vid en dator och utforska saker på internet, antingen själv eller tillsammans med andra.
Där kan man välja att engagera sig i fotografering och film, lära sig allt om detta, för att man kanske drömmer om att bli filmproducent!
Där kan man få utforska rymden genom stjärnkikare och teleskop om man tycker att det är det mest spännande som finns.

Där finns det en skaparverkstad för den som älskar att jobba med färg och form.
Där kan man spela instrument och skapa musik, där får man dansa, spela teater eller sätta upp en musikal.
Där finns det en välutrustad idrottshall för exempelvis gymnastikträning eller basketspel.
Där finns det en snickarverkstad för trä- och metallarbeten.
Där finns det kök för bakning och matlagning.
Där kan man välja att sitta och läsa i ett lugnt bibliotek om man vill.
Där finns det en syateljé för den som känner för att sy ett par byxor. Eller någon kanske vill sy kostymer till den kommande teaterföreställningen.
Där finns en kemisal och laboratorium för den som vill utforska kemiska processer.
Där finns sköna soffgrupper att bara slappa i, eller om man vill kan man sitta några tillsammans och diskutera spännande frågor som miljö, hälsa, krig, vänskap och kärlek, eller rymdens svarta hål.
Där kan barnen själva ta initiativ till diskussionsklubbar, bokcirklar, dansuppvisningar och tårttävlingar.
Där ska finnas mängder av olika redskap, verktyg och material för att alla ska kunna prova sina vingar inom alla områden.

Och där ska finnas en riktigt stimulerande utemiljö! Med bollplan, natur med träd att klättra i, stora gräsytor, kanske en klättervägg, hinderbanor, möjlighet att göra upp eld och bygga kojor, sköna sittgrupper att hänga i, cyklar och olika redskap, kanske möjlighet till odling, kanske en del djur att ta hand om o s v..

Bild från Google

I den här skolan är allt frivilligt och i princip allt sker på barnens egna initiativ. Men det är en sådan inspirerande, varm, kravlös och tillåtande atmosfär, att barnen väldigt gärna vill gå dit.
Barnen är i olika åldrar. Man delar inte in någon i grupper varken efter ålder eller något annat. Man delar inte in någon på något sätt. Barnen väljer själva vad de vill göra och vid t ex datorer eller symaskiner sitter både killar och tjejer, 6-åringar, 10-åringar och 15-åringar. Åldersblandningen gör att de små lär av de äldre, och de äldre lär sig empati och förståelse. De blir dessutom duktiga på att förklara för andra, vilket fördjupar deras egna kunskaper och insikter.

Här jobbar engagerade lärare och andra vuxna för att finnas till hands för barnen, utan krav på prestation eller resultat. Just det där är viktigt! För det betyder att alla vågar prova, det gör inget om man misslyckas. Det är ingen tävling, ingen mätning på det sättet. Ingen är rädd för att prova sig fram.
De vuxna visar ett äkta och stort intresse för vad barnen själva har valt att göra, och de stöttar dem maximalt i att lyckas, oavsett vad barnen väljer att göra. Om barnen önskar så hjälper de vuxna till, men annars lägger de sig i så lite som möjligt, för de vet att den stora utvecklingen sker när barnen får styra själva.
Alla vuxna uppmuntrar barnen i deras egen drivkraft och motivation, de visar stort intresse, och de erbjuder sin hjälp och sitt stöd, om barnen kör fast.

Det är lite som en väl genomtänkt lägerskola för alla åldrar. Min son skulle ha älskat det, och jag skulle själv velat gå i den skolan.

Men nu har vi ju inte den möjligheten. Skollagen är sträng. Och varken barn eller föräldrar har någonting att säga till om när det kommer till vad barnen ska syssla med på dagarna mellan 6-16 års ålder. En lång och viktig tid i en människas liv.

Men tänk om det var tillåtet i Sverige att välja ett liknande alternativ som det jag beskrev ovan, och att vi inte behövde rätta oss efter skolplikten och Lgr11.

Jag är helt övertygad om att barnen skulle må väldigt bra. Att de skulle utvecklas bättre, må mycket bättre, lära sig bättre. Den psykiska ohälsan bland barn skulle högst troligt minska avsevärt.

Tänk om Sverige faktiskt kan förändras, förnyas och tänka om! Tänk om det faktiskt går!

Bild från Pixabay

Same, same! No difference!

När restaurangbesöken de senaste åren inneburit att vi någon gång ibland åkt förbi McDonald’s Drive-Thru, köpt mat i luckan för att sedan sitta i bilen på en parkering och äta.
Och när ”en kaffe på stan” sedan länge inneburit att vi köpt en kall Starbuck´s cappucino på Ica medan vi ändå veckohandlar, och druckit upp den på vägen hem.

Då blir det tydligt att för den här familjen är allt precis som vanligt!

Blir utsatta barn verkligen trygga i skolan?

Folkhälsomyndigheten i Sverige förklarar varför vi inte ska stänga skolorna, trots att många andra länder gör det nu i Coronatider.

Man menar att det finns flera skäl.
T ex att många barn har föräldrar som jobbar i vården och att det skulle bli väldigt problematiskt om de skulle stanna hemma just nu. Det stämmer nog! Men kanske kunde man ha öppet för de som behöver och låta övriga vara hemma? De som behöver vara i skolan kunde kanske få lite lyxundervisning i små grupper med mera personal? Eller pausa undervisningen helt och ha fritids hela dagen för de som verkligen måste vara där. Många skulle ju då välja att stanna hemma och man skulle minska de sociala kontakterna väldigt mycket. De elever som kan vara hemma kan ju få hemuppgifter om det är så viktigt. Fast vi vet ju egentligen att en stor del av uppgifterna i skolan bara är utfyllnad för att barnen ska ha något att göra på dagarna. Eller, det kanske inte alla vet?

Man menar också att det inte är särskilt effektivt att stänga skolan. Det vet jag inte om jag tror på, och där går ju meningarna isär även bland de som ska veta bäst.

Det som jag dock har reagerat mest på, är att man också säger att alltför många barn har en otrygg hemmiljö och därför skulle drabbas hårt av att skolan stänger. Dessa barn har en socialt utsatt situation och har ingen att anförtro sig åt, säger man.
Man säger att en väldigt stor grupp barn inte har något alternativ och att de inte har någon att anförtro sig åt. Om skolan stänger lämnar man dem åt sitt öde, vilket är helt oacceptabelt, säger man.

Alltså va..?! Vi vet nog alla att skolan inte är den tryggaste miljön för någon, och ingen har väl missat att personalen i skolan inte hinner med att stötta alla barn med särskilda behov av extra stöd i undervisningen m m..
Hinner de då vara den trygga punkt som socialt utsatta barn behöver?? Som inte har en trygg hemmiljö och som lämnas åt sitt öde utan skolan?  
Om skolan är den tryggaste miljön för dessa utsatta barn, då är det riktigt rejält illa i vårt samhälle!
Och om det är så illa, vad gör man åt den saken? Är det skolan som ska vara deras trygga punkt?? DET är väl verkligen helt oacceptabelt?

Kanske borde Socialtjänsten lägga mycket mer tid och resurser på dessa utsatta barn istället för att jaga hemmasittare som blivit sjuka just på grund av skolan? Tänk om de utsatta barnen också mår dåligt av skolan, men att de mår ännu sämre hemma..? Inte alls otroligt i min värld, men kan vi verkligen acceptera att de har det så?

Jag bara undrar!

Känsloladdad föreläsning på Hemmasittarkvällen.

Idag bubblar många känslor inom mig, både som mamma och som människa överlag. Idag har jag mycket att vara glad, stolt och tacksam över.

Igår kväll var det ”Hemmasittarkväll” på Teater Tre i Stockholm, i regi av Tankesmedjan Tillit! Ordet ”hemmasittare” är vi ju många som ogillar starkt, eftersom vi vet att det inte handlar om att sitta hemma och hänga av lathet. Det handlar inte nödvändigtvis ens om att vara hemma rent bokstavligt, även om det ofta är fallet.
Nej, det handlar om att skolan och det skolsystem som vi fortfarande har i Sverige är gammalt, omodernt och helt förlegat, och det har inte längre förmågan att ge det som fler och fler integritetshjältar till barn kräver och behöver i vår tid!
Men ”hemmasittare” är det ord som används mest i dessa sammanhang, och alla känner igen det.

Kvällen igår började med en föreläsning med proffsiga Rebecka Koritz. Hon berättade om sin resa genom skoltiden i Sverige, utbildningen till lärare för att hon ville göra skillnad, flytten till Mexico där hon bildade familj och valde att starta 3 skolor utanför det mexikanska skolsystemet. Barnen i hennes skolor har fått jobba med fritt och självstyrt lärande. Rebecka är idag främst utbildare av lärare och föräldrar inom detta växande område, både i Latinamerika och i Europa. Hon förklarade den gigantiska skillnaden som blir mellan barn som varit fria att styra sig själva, och barn som gått i vanlig skola. Skillnaden i kreativitet, mod, självkänsla, problemlösningsförmåga, empati osv.
Jag tror inte att någon var oberörd av hennes starka berättelse. Jag har träffat Rebecka förut, och bland annat gått ett par av hennes kurser, men jag hade aldrig tidigare sett henne in action som föreläsare på en scen. Wow!


Föreläsningen följdes av ett panelsamtal och sist var det lite allmänt mingel och nätverkande.

Jag var inbjuden att sitta med i panelen tillsammans med ett par andra föräldrar med liknande erfarenheter. Vi har alla barn som slutat gå till skolan, och som idag mår så mycket bättre.
Vi berättade om våra erfarenheter, människor i publiken ställde frågor osv. Timmen vi hade på oss fullkomligt flög iväg och jag tror nästan att vi hade kunnat sitta där fortfarande och bara prata, berätta, dela med oss. Detta är ett viktigt samtalsämne som liksom aldrig tar slut, och dessa oroliga, ledsna, frustrerade och helt utmattade föräldrar som satt i publiken har ett i princip omättligt behov av att få spegla sig i andra som redan gjort samma resa som de går igenom just i detta nu. De behöver få stödet, förståelsen, hoppet. För det är inte precis vad samhället bidrar med i deras situation, det vet alla vi som varit där.

Men det satt inte bara föräldrar i publiken. Där fanns åtminstone en nyutbildad lärare, en äldre f d lärare, en mycket engagerad specialpedagog, en juridikstudent och en journalist.
Det satt också ett par barn i yngre tonåren i publiken, och bland annat dessa pratade jag med efteråt. Det gjorde otroligt ont i hjärtat att höra dem berätta om deras upplevelser av svek från skolan. Och det var både fint och oerhört sorgligt att höra en tonårstjej säga ”Jag vill typ inte gå härifrån!”

Det gemensamma intresset i lokalen var skolans funktion, dess dysfunktion, dess (dolda) agenda, men framförallt hur vi skulle kunna göra istället! Hur skulle skolan kunna se ut? Vilka andra möjligheter skulle kunna fungera, förutom en vanlig skola? Skulle man kunna ha olika alternativ? Vad skulle hända om man tog bort skolplikten? Osv..
En lärare var oerhört frustrerad över att detta reflekterande och denna kunskap inte finns eller delas ut i lärarutbildningen, och han önskade att vi skulle kunna ordna något liknande på lärarhögskolan.

Ja, det finns hur mycket som helst att göra inom det här området, och en sak är i alla fall säker. Det var inte sista gången Tillit ordnade ett event, och det var inte sista gången Den förbannade mamman gjorde sin röst hörd heller.

På återseende!

%d bloggare gillar detta: