Paradoxen jag funderat över så länge!

”Vad får just dig att må bra? Vad ger dig energi? Du måste göra mer av det!
Du måste orka, du måste ta hand om dig själv och se till att må så bra som du kan. Barnen behöver dig länge än, och du måste prioritera dig själv för att kunna stötta dem genom uppväxten. Gå och träna, gå på bio, ta en danskurs, åk iväg en helg! Du måste börja tänka mer på dig själv…”

Det här är frågor och uppmaningar som jag har fått flera gånger när jag berättat för t ex läkare och psykologer på Bup om hur tungt det är att rodda i den situation vi hamnat i, pga att sonen mått så dåligt i skolan. Jag har suttit där och gråtit av oro för sonens mående och av oro för hans framtid. Uttryckt frustration över att min helt underbara, snälla, kloka och vetgiriga son inte får komma till sin rätt. Att han ska behöva ha det så här, tvingas gå i skolan, och att ingen verkar ha någon lösning.

De tycker att JAG ska tänka på vad jag vill göra för att må bra.
Att JAG ska göra saker som JAG mår bra av.
Det är viktigt, säger de, för att JAG ska orka..
Det är jätteviktigt för alla oss föräldrar, och framförallt i vår situation menar de.

Alltså, ni fattar va? Paradoxen i detta, menar jag!   

Jag är en vuxen människa. Jag har frivilligt valt att skaffa barn och familj, och jag har ett ansvar för mina barn. Jag har ekonomiska åtaganden och jag har ett arbete, eget företag dessutom, som jag måste sköta för att tjäna pengar.
Min make är också en vuxen människa. Han har också frivilligt valt att skaffa barn och familj, och han har också ett ansvar för sina barn. Han har ekonomiska åtaganden och han har ett arbete, också eget företag, som ska skötas för att få in pengar.

Sonen är ett barn (har åtminstone varit, nu fyller han snart 17). Ska han inte må bra? Ska han inte bry sig om vad som ger honom energi? Ska han inte göra mer av det? Behöver inte han ta hand om sig själv för att må så bra som han kan, och för att orka?  

Varför är det så mycket viktigare att vi föräldrar mår bra, än att HAN mår bra?? Min son har mått mycket sämre än jag, ändå är det mig man vill fokusera på att hjälpa.. Varför? Tror man att det är något med själva honom som inte går att göra något åt? Tror man att han måste må såhär, att så här ÄR det bara? Alla barn måste ju gå i skolan, (!!!) och eftersom vissa mår väldigt dåligt där så är det ju så, det går inte att göra så mycket åt. Sorry, liksom! Eller? Förstår man inte??

Det som skulle få MIG att må otroligt och fantastiskt bra och som skulle ge mig mängder av energi, som JAG absolut vill mer än något annat, är ju att de jag älskar mest i världen har det bra om dagarna! DÅ skulle jag må bra!!
Att var och en av MINA BARN får trivas med livet, får göra det de brinner för, får utforska livet och upptäcka nya saker, får dela sina intressen med likasinnade, får uppskattning för den de är, får känna meningsfullhet och sammanhållning, och får känna en tro på sig själva och framtiden!

Alltså, VARFÖR ska vi först trycka till barn i 10 år, lära dem att lyssna på vad auktoriteter tycker, förneka sina egna känslor, viljor och sin egen drivkraft, för att sedan säga åt dem som vuxna att sluta bry sig om vad som är norm, och istället lyssna inåt?
Varför måste alla barn gå i skolan?? Varför finns det inga andra alternativ? Varför är det inte viktigast att må bra när man är barn? Varför är skolan viktigare??

Jag har fyra barn. Två är vuxna nu och två är tonåringar. Tre av dessa fyra barn har snällt inrättat sig ”i ledet”. Inte sjutton har de älskat skolan precis, verkligen inte, men de har kämpat på sådär som man tycker att barn ska göra. De två vuxna barnen har gått ut skolan med fina betyg och de har gått gymnasiet utan bekymmer. Min äldsta pluggar fortfarande, hon är duktig, ambitiös och plikttrogen. Uppskattad i skolan och på extrajobbet! Nummer två valde att pausa plugget efter gymnasiet och jobbar nu heltid sedan flera år. Han är också väldigt uppskattad och gör ett kanonjobb.

Men! Jag kan avslöja att båda de två äldsta i princip dagligen kämpar med att komma fram till vad de EGENTLIGEN vill i sina liv! De pluggar och jobbar, det går bra för dem bägge två, men de vet inte vad de vill. De vet inte om de valt rätt, eller vilka de egentligen är. Det är jobbigt, för de har tappat bort sig själva där någonstans längs vägen. De har ju gjort allt det som man ”ska”. Följt regelverket. De vet inte riktigt vilka de är, egentligen.
Kanske har jag pushat dem lite för hårt när de gick i skolan? Uppskattat deras fina resultat för mycket? Fått dem att tro att deras resultat i skolan var viktigare än att ha roligt i livet? Kanske eftersom jag själv avskydde skolan och gick ut med dåliga betyg (som jag fixade till i efterhand) och därför tyckte det var så roligt att det gick så bra för mina barn i skolan?
Tänk om de hade mått bättre om de istället fått välja helt själva vad de skulle lägga sin tid på under uppväxten… Vad hade hänt då?

Min yngsta dotter går i åttan. Hon har börjat fundera över gymnasiet redan nu. Det finns en viss oro, för hon har verkligen ingen aning om vad hon vill. Hon vet inte vad hon är bra på eller vad hon tycker är roligt. Ja hon vet ju vilka skolämnen hon har lätt för och vilka som är svåra eller tråkiga, men sen då? Vad vill hon jobba med? Vad vill hon plugga? Vad vill hon göra i livet? Det är svårt, det är jobbigt, det ger en orolig känsla.

Men tänk!
Här har ju faktiskt min ”skolvägrare” till son ett rejält försprång jämfört med sina syskon.! Han är den enda av mina fyra barn som vet precis vad han vill och vad han inte vill.
Han följer sitt eget hjärta, sin egen vilja, och han respekterar sig själv. Han är bra på att ”säga nej” vilket många människor idag har svårt för och därför bränner ut sig. Han har förmågan att leva i nuet. Kanske är det han som får det lättast i livet, när det kommer till att leva det liv som han själv vill?

Som vuxna får vi ofta ”lära om” för att hitta oss själva igen. Men det är svårt. Kanske för att vi mellan 6 till 16 års ålder måste tvinga oss att trycka undan vårt eget jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: