Svenska staten – dags för stämning?

Jag anser att den svenska staten gör sig skyldig till allvarliga brott, varje dag!

Min son har nu slutat grundskolan och mår bättre än på många år.
Han vill inte ha något stöd från samhället, han vägrar vara ett offer.

Han vill inte vara något offer, men hur jag än vänder och vrider på allt som har hänt, så kommer jag fram till att han faktiskt är ett BROTTS-offer, och förövaren är ingen mindre än den svenska staten!

Samhället har svikit honom såå många gånger. Det finns ett flertal lagar som inte följs, eftersom staten sätter käppar i hjulet.
Några exempel är skollagen, hälso- och sjukvårdslagen, diskrimineringslagen, arbetsmiljölagen och barnkonventionen.
Han har verkligen inte fått det stöd och de anpassningar i skolan som lagen kräver att skolan ska ge, eftersom det inte finns RESURSER, eftersom kommunen inte har PENGAR, eftersom STATEN ålagt dem utgifter utan att ge dem pengar för det.
Enligt skollagen finns det i princip ingen begränsning för vilka anpassningar skolan SKA göra för att varje elev ska få sin utbildning och nå sin egen fulla potential.! Om en elev behöver en viss anpassning för att det ska funka, då ska skolan ge det. Det står i lagen.
Ojojoj..! Tänk om det hade varit så i verkligheten!

Han har verkligen inte heller fått den VÅRD han hade behövt (efter att skolan knäckt honom) och får fortfarande inte. Man skriver gärna recept, men att få träffa läkare eller psykolog är svårt. Det är nu 5 år sedan hans utredning och diagnoser kom fram, men fortfarande ingen vårdplan, bara recept.
Enligt lag ska man aldrig ge enbart dessa mediciner, utan de ska alltid föregås av psykologiskt stöd och andra insatser. Men nä.. Det finns inte på kartan, för lång väntan, och ungen mår ju skit NU! Så det blir ju vi i familjen som får stå för det stödet. Försäkringskassan drar dock in det lilla ekonomiska stöd man kunnat få därifrån också.
Och dessa recept från vården, antidepressiva och koncentrationshöjande, måste man som förälder själv ringa och begära när de börjar ta slut. Från vårdens håll är det väldigt tyst. De har ju fullt upp! Långa köer, pga alldeles för lite resurser..

De lagar jag räknar upp ovan, är till för att skydda människor i samhället, men de följs inte. Skollagen följs inte på långa vägar från skolans sida, för det GÅR INTE utan resurser.
Arbetsmiljölagen gäller både personal och elever i skolan, men arbetsmiljön är bedrövlig på väldigt många håll, för alla elever men framförallt för elever med särskilda behov. Det finns nämligen inte resurser till att ordna en bättre arbetsmiljö.
Hälso- och sjukvårdslagen är tydlig! Det är reglerat vad som är maximal väntetid för vård och behandling, och det finns krav på att vården ska komma till patienten om inte patienten kan komma till vården (tex vid hemmasittande/social ångest) men det är helt OMÖJLIGT att följa detta för vården, eftersom det, återigen, inte finns tillräckligt med resurser.
Man får inte utsätta människor (kom ihåg att barn också är människor) för diskriminering för att de är till exempel funktionsnedsatta, men detta sker HELA TIDEN i skolan och i vården, just pga dessa resursbrister! Det handlar också om en oerhörd okunskap hos personal, som inte får fortbildning. Gissa varför!? Det finns inte tillräckligt med resurser!

Och hur är det med barnkonventionen?? Enligt den ska ett barn ha rätt mycket att säga till om i sitt eget liv, och även deras föräldrar..
Osv, osv..

Som förälder i Sverige är man inte bara skyldig att följa sin del av skollagen (skolplikten), man ska också följa föräldrabalken!
Enligt föräldrabalken ska man som förälder skydda sina barn mot sånt som kan skada dem. Den lagen har jag alltid försökt följa, som en fullständig självklarhet, men det har inte alltid varit lätt kan jag lova!

Om du eller jag bryter mot lagen blir vi oftast straffade.
Och skulle vi ha gjort något som skadat ett barn, verkligen gjort barnet illa, då skulle vi få stå ensamma med skammen och ingen skulle vilja ha med oss att göra igen. Och ingen vettig människa skulle låta deras barn komma under vår omsorg igen!

NÄR ska vi kräva detta ansvar från STATEN?
NÄR ska vi se till att våra barn har det bra om dagarna, och att de får utvecklas till sitt eget bästa jag?
Herregud, det här är Sverige! År 2020, inte 1800-tal!

Min son har i princip inte gått i skolan efter årskurs fyra. Han har varit ”hemmasittare” på deltid och på heltid sedan dess. Men hans kunskaper är otroliga! De finns dock inte på papper i form av betyg.

Så VAD har skolan gett honom?
Ångest – ja!
Utbildning och positiv utveckling – absolut inte!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: