Varför slutar jag inte att bry mig, nu när han har slutat skolan?

Min son i Stockholms skärgård.

Sonen har nu gått ut grundskolan, den som aldrig fungerat för honom. Han har varit hemmasittare i längre och kortare perioder sedan årskurs fyra, och han gick ut nian med betyg i endast engelska. Han är inte längre skolpliktig och han går inte på gymnasiet. Vi skippar skolan nu, låter honom läka, låter honom hitta sig själv igen. Vad han väljer att göra i framtiden får vi se. Vi föräldrar finns här och stöttar honom!

Så varför släpper jag inte detta med skolan nu?

Så här är det:
De erfarenheter jag har med mig efter 10 års kämpande i skolan har gett mig så många insikter. Vi har kämpat i motvind på så många sätt. Vi har längs vägen träffat många andra barn, ungdomar och föräldrar i liknande situation. Alla har mer eller mindre samma historia som vi. Även om barnen varit ganska olika på många sätt, och kan ha olika typer av behov, så är alla familjer lika frustrerade, ledsna, arga och ofta uppgivna. Skolan fungerar bara (nätt och jämnt) för ”mainstream” elever.

Vi har också träffat många lärare och annan skolpersonal som också varit frustrerade. Som inte önskat något hellre än att de kunnat utforma utbildningen på ett sätt som skulle ha passat vår son. De har ju sett hans potential och förmågor, i de sammanhang där han blomstrar. Tänk om man kunde göra mer av det, har de sagt. Men tyvärr, det finns ett regelverk som måste följas.

De allra flesta försvarar förstås systemet i sig, troligen för att de inte riktigt kan tänka sig hur något annat skulle kunna se ut. Däremot vill alla ha mer resurser till elever med särskilda behov. Där är man rörande överens, men ingen tror att det kommer att hända..

Det har ofta känts uppenbart att de försvarar systemet för att de VET att det inte går att förändra särskilt lätt. Då är det liksom ingen idé att diskutera sånt, när det vore som att slåss mot Goliat.
Men det finns alltså väldigt många inom skolans värld som är starkt kritiska till hur det (inte) fungerar. Många vill se något annat, helt annorlunda. Jag gissar att unga smarta lärare som fortfarande har massor av energi gärna skulle kunna tänka sig att jobba annorlunda innan de bränner ut sig! Och jag kan tänka mig att erfarna lärare som träffat mängder av olika elever kan säga mycket om vad som skulle fungera bättre. Men det verkar råda en tystnadskultur inom skolan, som gör att ingen törs ifrågasätta systemet på riktigt. Nu är det ju så här det är! Det är det här systemet vi har liksom. Bara att inrätta sig i ledet och gilla läget..

Måste man vara lojal mot systemet för att få behålla jobbet? Kan det vara så att det är de mest kritiska och kreativa lärarna, de som ser att det skulle kunna se helt annorlunda ut, som väljer att sluta jobba i skolan?

Nu när sonens skolplikt är över, borde jag väl lägga min energi på andra, nya saker och sluta bry mig så mycket om skolan? Det är förstås en fullkomligt logisk och rimlig tanke, och jag tänkte själv precis så under lång tid. Och, jag såg verkligen fram emot att få lägga skolsystemet, skolplikten och allt annat skolrelaterat elände bakom mig!

Men jag kan inte! Jag vet alldeles för mycket. Och jag är förbannad!

Jag känner flera familjer där barnen mår så otroligt dåligt av att behöva gå till skolan varje dag. Några av dessa barn är bara 7-8 år.!
Via mitt jobb får jag ofta höra skrämmande historier. Mitt jobb har ingenting med skolan att göra, men jag träffar olika människor varje dag och många lättar på sitt hjärta och berättar. Jag hör många föräldrars oro för sina barn, många far- och morföräldrar som är oroliga över barnbarnet som gråter varje dag över skolan. Jag har också arbetskamrater vars barn inte klarar att gå till skolan. Det är så himla vanligt!

Det här är barn som mår otroligt dåligt! Det är föräldrar som kämpar hårt, som går på knäna, som oroar sönder sig för sina barn, och som ofta blir sjukskrivna. Och de är så många!

Och där står jag! Jag hör deras berättelser och känner igen mig så starkt. Jag vet ju precis vilken kamp de lever med, och jag vet ju precis vilken smärta de har inom sig.
Jag vet dessvärre också alltför väl vad de har framför sig. Så många år kvar, så mycket oro, så många möten, så mycket besvikelse. Det är inte alla barn som går helskinnade ur det här vansinnet.

Jag kan inte bara strunta i det här! Jag kan inte bara stå och se på!

Vad skulle DU vilja ha för förändring i skolan? Kontakta gärna mig och berätta!

3 reaktioner till “Varför slutar jag inte att bry mig, nu när han har slutat skolan?

  1. ATT skolan ska ha flrståelse för enskilda elevens behov inte vad de borde göra utan anpassa från början. Mer gå utanför boxen. Vore enklare om lärarna hade mer resurser och mer tid för planering för varje elev. Inte ge göröldrar dåligt samvete att vi ej får dit våra bsrn. Tro mig vi kämpar osd gråhåriga med det o mycket mer

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: