Att lita på, eller att svika? DET är frågan!

Helt slut ligger jag här och tänker. Jag funderar och reflekterar över kursen jag just nu går på webben. Den heter ”Ditt fritt lärande barn”, och det är en kurs som handlar om hur vi som föräldrar kan stötta våra barn till fri och självstyrd inlärning.

Jag önskar att jag fått gå den kursen för många, många år sedan!

Alltså, egentligen sker ju någon slags inlärning hela tiden, oavsett hur livet ser ut. Alla vi människor lär oss av sammanhanget vi befinner oss i. Utan att vi ens är medvetna om det, så lär vi oss både nyttiga, roliga och mindre roliga saker. Tyvärr ”lär” vi oss också saker som kanske inte ens stämmer, men som kan skada vår självkänsla och självförtroende rejält.

Vi som går den här kursen får lära oss hur vi kan göra för att stötta och underlätta våra barns egna självstyrda inlärning så att de utvecklas till sitt eget bästa jag.
Klart att jag ville gå den!

För alldeles oavsett vad jag innerst inne hade önskat från första början, så har jag ju kastats in i en verklighet där sonen inte ”klarat av” att gå i skolan, men där han lär sig massor, massor, massor genom att bara vara hemma vid datorn och genom att bara leva sitt liv. Han har inte lärt sig mycket alls i skolan. Eller jo, i skolan har han lärt sig en hel massa skit som han helst hade behövt få slippa. Som att han inte duger, att han inte har någon framtid och att det är bäst att hålla tyst om vad man tycker.
Men rena ”ämneskunskaper” har han inte fått mycket av i skolan. Allt sånt har han lärt sig helt själv. Så, vad man än tror och tycker, vad man än önskar att ens barn skulle ha klarat av, så kan i alla fall inte jag förneka att min son har lärt sig ofantligt mycket utan att gå i skolan.

Därför ville jag gå den här kursen!

Jag hade redan innan läst på en del om fritt lärande och jag har förstått att om det ska bli optimalt behöver ganska många faktorer komma på plats. Och det är inte helt lätt.
Men, det finns ändå så mycket man kan göra, och en av de viktigaste faktorerna är att man har stora mängder med tillit! Tillit till sitt barns egen förmåga, tillit till sig själv, och tillit till att det blir bra.. Typ så! Lätt va?! Nä, inte särskilt faktiskt, haha!

I lördags var det kurstillfälle nr 2 och temat var just TILLIT.
Tillit är ett av de viktigaste fundamenten i självstyrt lärande, men också ett av de svåraste om jag får gissa..
Rebecka som ger kursen förklarar att tillit till barnet är avgörande. Om inte vi låter barnen träna på att ta beslut, göra misstag och lära sig av sina misstag osv så får det konsekvenser för barnet. Vi vill gärna kontrollera barnen och ta beslut åt dem, hjälpa dem, vilket leder till att de blir begränsade i sin förmåga resten av livet. Vi tror att vi vet bättre, och vi vill ju gärna känna oss som duktiga och ansvarstagande föräldrar. Så vi tror att vi gör rätt när vi sätter upp gränser och ställer krav.
Vi (föräldrar, vuxna överlag, och hela samhället) intalar oss att vi vet vad som är bäst för våra barn, men vi har ofta ganska fel om vad barnet faktiskt egentligen behöver.
För att barnet ska lära sig att lita på sig själv, tro på sig själv och våga testa nya saker, utmana sig, så måste vi visa i handling att vi litar på dem. Även när det inte känns så bekvämt för oss. För barn har en naturlig förmåga till inlärning genom sin lek och alla aktiviteter som de väljer att göra. Och misstag kommer att ske, men misstag är lärorikt och borde rent av firas, säger Rebecka.

Ja, det här med lek och aktiviteter har jag också gått en kurs i förra året, men det kan jag berätta om en annan gång!

Så hur gör man då, med tilliten? Visst litar väl jag på mina barn och deras förmåga? Jag vet ju att de är kompetenta och jag berättar ju gärna det för dem själva och för andra, så då litar jag väl på dem! Eller?
Fast, jag har ju ofta mina åsikter när de kommer med önskemål eller förslag kring hur saker och ting ska göras, eller inte göras. Jag säger ju åt dottern att vara försiktig när hon ska iväg någonstans. Jag sätter upp gränser. Jag säger ju att barnen borde gå och lägga sig om kvällarna och jag tjatar på dottern på morgonen så att hon ska komma iväg i tid. Tjatar om mat, dusch och allt möjligt. Jag lägger mig i mycket i deras vardag.
Har jag då tillit? Vad skulle hända om jag verkligen hade det? Om jag fullt ut litade på deras förmåga att ta sina egna beslut, ta konsekvenserna av sitt handlande, och lära av sina misstag? Vad skulle de lära sig om de fick problem för att jag faktiskt litade på dem? Vad lär de sig när jag inte litar på dem?
För att kunna lita på mina barn, måste jag ju lita på mig själv! Gör jag det? Kanske inte alltid. När gör jag inte det? Varför? Vad är jag för förebild egentligen?

Jag, och gissningsvis alla andra också, insåg att det här med tillit är galet svårt. Vi vill ju skydda barnen från jobbiga saker, från alla konsekvenser som blir när man gör misstag. Vi agerar i rädsla, och hur sjutton tar man sig ur den?
Kan jag lita på att det är bättre för dottern i det långa loppet om jag låter henne själv ta beslut om läxan ska göras eller inte? Det kan ju påverka hela betyget, och hennes fortsatta studier. Hur viktigt är det? Ska jag ha tillit till att det bästa för henne är att få bestämma själv? Tillit..

När det gäller min son som mått så dåligt så känns det här så sjukt svårt! Han har Asperger, Add och dyslexi.. Det är ingen lätt börda att bära och han har tampats med mycket ångest, depression och skolfrånvaro. Han är hemma nu, då grundskolan är slut för hans del och han behöver få läka och känna sig fri tills han känner sig redo för något nytt.

Men han har också så stora förmågor och så mycket kapacitet!
Jag inser till fullo att jag verkligen måste lita mer på honom, jag måste visa för honom att jag litar på honom, att han är en person som kan. Vad har han för självbild egentligen? Ingen har ju visat någon större tillit till honom och hans förmåga..

Men jag kan ju inte heller spela teater, och låtsas vara trygg och tillitsfull när jag känner mig osäker! Därför måste jag ju börja med mig själv. Gaahh! Så himla svårt!
Jag måste på något sätt våga släppa taget om sonen som mått så dåligt, som jag varit så galet orolig för, som säkert har känt sig otroligt liten så många gånger. Han kanske längtar efter mer tillit?

Men varje gång jag åker till jobbet vill en del av mig bara åka hem igen för att jag har dåligt samvete för sonen som är hemma själv. Ändå vet jag ju att när jag är ledig så sover han ändå rätt länge och sen är han måttligt intresserad av att umgås med mig och sitter mest själv vid datorn och pysslar med sitt. Men då kan jag ju se till att han äter åtminstone.. Pga min oro och mitt dåliga samvete så turas maken och jag om med att åka hem på dagen och göra lunch och äta tillsammans med sonen.
Tillit är ju inte precis det jag känner då! Jag känner snarare att jag måste vakta honom som en lejonmamma!
Vad är jag så rädd för? Att han ska få ökad ångest? Ja definitivt! Att han ska känna sig ensam och övergiven? Ja det skrämmer skiten ur mig! Att han ska göra något olämpligt på datorn? Nej, inte ett dugg! Att han ska skada sig själv? Nej det vet jag att han inte skulle. Att han inte ska äta på hela dagen? Ja, DEN risken är överhängande och då mår han inget vidare..
Men tänk om jag skulle ha mer tillit till att han fixar det. Skulle han läka fortare då? Skulle han börja ta mer ansvar och känna mer tillit till sig själv med tiden?

Han som person är på många sätt verkligen en kille att lita på. Han är smart och förståndig, Han är klok och eftertänksam. Men han är samtidigt en kille som fått ta hårda smällar i livet och han har mått väldigt dåligt. Han är på vissa sätt väldigt skör, och han kan när som helst banga från saker han egentligen vill göra för att han plötsligt får ångest. Han vill, men han kan inte riktigt. Han har höga trösklar, som vi brukar säga. Då kan han behöva en putt framåt. Han drar sig, och ibland måste jag kämpa, övertala, pusha osv. Det finns ju ingen tillit i det! Men annars blir det ju inget gjort och han känner sig misslyckad efteråt. Tror jag i alla fall. Jag vet egentligen inte.. När han väl har gjort saker som han dragit sig för är han ofta jättenöjd efteråt. Ibland i alla fall..

Så vad händer om jag låter honom ta dessa beslut helt själv?

Idag till exempel! Vi har ett bokat möte på eftermiddagen med en studievägledare på utbildningsförvaltningen. Vi ska prata om vad de kan erbjuda för att möta hans eget förslag på att läsa på distans hemifrån. Men nu vill han inte längre..
Ska jag låta honom bestämma det? Bara släppa? Ska jag låta bli att övertala och pusha? Kan han ta den konsekvensen då? Förstår han konsekvensen? Bör jag helt enkelt ha tillit till att det bästa för honom är att han lär sig genom sina eventuella misstag? Tänk om han ångrar sig?
Fast å andra sidan går det ju fler tåg, och han måste ju få bestämma över sitt eget liv någon gång. Han borde ha fått bestämma mer långt tidigare.

Så svårt! Han är så otroligt klok, men behöver samtidigt så mycket stöd..
Smart autist. Inte så lätt för en orolig mamma!
Hur vet jag när tilliten går för långt, och det blir ett svek med för lite stöd? När blir stödet överbeskyddande och en brist på tillit??

Jag har mycket att fundera över nu!

På kursen i lördags var det några som berättade om att de själva upplevt stor tillit från föräldrarna under uppväxten. Att de känt sig litade på och hur det har fått dem att växa.
Då blev jag plötsligt själv medveten om att det är samma för mig. Mina föräldrar litade mycket på mig, och jag har till och med ibland tänkt att de hade lite av en övertro på min förmåga att klara mig själv. Jag har faktiskt ibland tänkt att de kanske rent av stöttade mig lite för lite. ”Det där klarar du”, sa de ofta. ”Du kommer klara dig bra i livet, du är så klok”, osv.
Jag kunde höra dem säga till andra, när de inte visste att jag hörde, ”Ja, Anna-Lena är en klok och förståndig tjej. Hon fixar det mesta, henne är vi inte oroliga för”.
Plötsligt, nu när jag tänker på detta från ett annat perspektiv, förstår jag varifrån jag fått mitt självförtroende och min tro på att jag alltid klarar mig, oavsett vad som händer. Men jag har också fått en smärtsam insikt, då jag inser att jag inte alls har samma tilltro till min son. Eller jag har åtminstone inte förmedlat det till honom! Ändå är han mycket smartare än jag, mycket mer lugn och sansad än jag var i hans ålder.

Visst hänger mina föräldrars tillit till mig ihop med att de såg vad jag klarade, men det är också tvärtom. Att jag klarade så mycket hänger också ihop med att de litade på mig. Jag växte såklart av det.

Rebecka som ger kursen ledde oss i lördags genom en väldigt spännande tvåtimmarsresa med nya tankar och insikter. För detta är verkligen en resa som bara precis har startat. Jag kommer få gå igenom en enorm inre process. En smärtsam, svår men också fantastisk process där jag kommer lära mig så mycket om mig själv, mina hjärnspöken, programmeringar. Det har redan börjat, och det ska bli otroligt spännande att fortsätta den här resan!

Till Rebecka Koritz!
Tack för att du finns! Om du läser detta så vill jag säga att du gör ett fantastiskt arbete för alla oss föräldrar som vill lära oss mer om hur vi kan stötta våra barn. Och jag har insett att detta inte bara är för föräldrar till hemmasittare eller för dem som bor i länder där man kan välja bort vanlig konventionell skolgång. Detta är så galet lärorikt för oss alla!
Tusen tack! Ses på lördag!

3 reaktioner till “Att lita på, eller att svika? DET är frågan!

  1. Fantastisk läsning, samtidigt mycket märklig då det liksom hade kunnat vara jag som skrev. Så lika lika lika det var.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: