Sverige, sluta svika min son!

Sonen har Asperger, ADD och Dyslexi. Var och en av dessa diagnoser är en tung börda att bära. Tillsammans, i kombination, blir de ibland ett oöverstigligt hinder. Inte alltid så jäkla kul, kan jag lova.
Men har man normal eller hög begåvning ska man ändå gå i helt vanlig skola, i helt vanlig klass, och ha helt vanliga uppgifter. I alla fall sedan 2011..
Jag tror inte att man behöver vara särskilt insatt i varken diagnoserna eller i läroplaner och kursplaner, för att förstå att det blir både väldigt svårt och väldigt orättvist.
Om en elev sitter i rullstol säger vi väl inte att hen ska ha lektion 3 trappor upp i ett hus utan hiss, bara för att hen är begåvad?
Om en elev är synskadad säger vi väl inte att hen ska läsa vanliga böcker utan glasögon eller andra synhjälpmedel, bara för att hen är begåvad?

Min sons diagnoser syns inte, men de finns. De är påtagliga, och under stress blir allt tusen miljoner gånger värre. Sonen är smart, otroligt imponerande jävla smart faktiskt, men det kan ju faktiskt en blind eller rullstolsburen människa också vara. Skillnaden är att det syns utanpå om man är blind eller sitter i rullstol.

När man med sonens diagnoser i bagaget ändå måste klara av samma saker som alla andra, alla som inte har någon diagnos, är det väldigt stor risk att man utvecklar ångest, blir utmattad och deprimerad. Det är säkerligen inte heller så svårt att förstå för de allra flesta.
Tänker man efter kanske hemmasittarproblematiken i hela samhället inte är så konstig ändå?

När sonen äntligen ”gick ut” nian i våras var han helt slutkörd efter att ha, som han säger, suttit 10 år i fängelse. Skolplikten och skolsystemet har varit helvetet på jorden för honom. Att börja på gymnasiets IM-program, för att fortsätta traggla grundskoleämnen, kändes föga lockande och han ville verkligen inte.
Det har ju heller aldrig varit någon framgångssaga att försöka tvinga min son till något han inte själv vill, och nu tyckte vi att det var på tiden att låta honom få bestämma själv. Så vi stöttade beslutet att strunta i skolan nu. Han måste få tid att slappna av, läka, hitta sig själv igen. Utbildar sig gör han ju precis hela tiden vid sin dator, och det finns gott om tid att fixa till betygen senare om det skulle vara så att han vill och behöver det. Ingen stress.

Jag var inställd på att det skulle kunna ta flera år, och var helt beredd på att ge honom all tid han behöver.
Nu har det gått åtta månader sedan han slutade årskurs 9, och redan nu vill han plugga på distans. Han säger att om han får plugga hemifrån, digitalt, i sin egen takt, så är han beredd att läsa in allt det han behöver för att komma vidare. Det skulle inte ens vara särskilt tråkigt säger han, bara han får göra det hemifrån, vid sin dator.

Mitt hjärta stannade nästan. Att få höra honom säga så, och till och med verka riktigt entusiastisk. Total lycka!

Detta var en torsdag kväll för drygt två veckor sedan, och på fredagen pratade vi lite mer om det då jag ville försäkra mig om att han var seriös. Det var han.

Så måndagen därpå kontaktade jag kommunens stödgrupp för ungdomar mellan 16-19 år som inte går på gymnasiet eller har annan sysselsättning. De hade tidigare, i höstas, kontaktat oss och erbjudit sina tjänster. De skulle kunna hjälpa till med studier på hel- eller deltid, praktikplatser eller bara rolig och meningsfull sysselsättning. De skulle kunna fixa det mesta och var oerhört flexibla, fick jag veta. En ungdom i min sons situation får naturligtvis ännu mer flexibilitet sa man. Allt för att stötta ungdomar som inte går i skolan. Det lät ju rätt fantastiskt!
Förstås var alltihop frivilligt, och sonen sa såklart Nej tack. Han var inte redo då, men nu är han det. Nu vill han!

Men den här gången lät det inte riktigt lika bra när jag hörde av mig till kommunen..
Den SYV som jag pratade med sa att de helst vill få in ungdomarna i en vanlig gymnasieskola, även om det kan bli på deltid. Distansstudier för grundskolekurser finns bara via Komvux, och där ska man ha fyllt 20 år. Men hon sa också att de kan göra undantag ibland, ge dispens, men ”det är ingen standardlösning”.
Jag förklarade och förklarade. Drog historien kring sonens skolgång som aldrig funkat. Försökte få henne att förstå hur stort det är, att sonen nu vill plugga.
Men, det slutade med att vi fick avslag. Alltid alla dessa avslag!
Ingen distansundervisning här inte, utan vi hänvisades till att själva ta kontakt med hemmasittarteamet som hjälper unga tillbaka till skolan…

Ingen standardlösning? Nähä? Men min son är ingen standardkille! Han ska inte ha några standardlösningar! Han har andra behov och behöver få andra lösningar!

Det har tagit mig en vecka av trötthet innan jag orkade gå vidare, men i morse när jag vaknade var det dags. Jag gick igång rejält, och eftersom jag är ledig idag så har nu den förbannade mamman skrivit ett, inte jättevänligt, brev till kommunen, och jag väntar på deras svar.

Hur i —– skulle det gå för ungen om han inte hade föräldrar som var hans försvarsadvokater?
Jag och maken har varit ALLDELES för snälla mot de skolor där han gått under åren, mot kommunen, mot BUP. Vi har inte velat ha alltför mycket konflikter, utan vi har försökt samarbeta istället.
Om jag fick backa tiden skulle jag ha gjort helt annorlunda. Jag skulle ha gått in till rektorn, skolchefen eller andra ansvariga och slagit näven i bordet. Jag skulle ha tryckt upp skollagen framför ögonen på dem. Jag skulle ha anlitat advokat. Jag skulle ha ställt mig utanför riksdagshuset och väntat in utbildningsministern. Jag hade tågat in till BUP-chefen och fört ett jävla liv. Vägrat gå därifrån förrän jag fått löfte om allt som vi behövt och haft rätt till. Som att redan i årskurs 5-6 fått träffa psykolog i hemmet, fått en ansvarig läkare som skaffar sig en helhetsbild istället för att behöva träffa en ny varje gång och behöva förklara allt från början, fått alla intyg som vi behövt osv.
Jag skulle ha ställt till med ett sjuhelsikes jäkla elände så att de aldrig mer skulle vilja ha med den förbannade mamman att göra igen!

Nu får det vara slut på daltandet. Vill ungen plugga hemifrån, så ska han få det. Punkt!

Fortsättning följer…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: