Tänk om vi fått välja en annan skola…


Tänk om vi skulle ta och avskaffa skolplikten och läroplanen!
Tänk om vi faktiskt skulle sluta göra våld på våra barn, och sluta upp med att tvinga dem.
Vad skulle hända då? Hur mycket litar vi på våra barn egentligen?

Tänk om man istället för att fortsätta med skolplikten, skulle stifta en lag som säger att alla barn har rätten att få lära sig naturligt och utan tvång. Att barn alltså har rätten till utbildning efter eget intresse och på sitt eget sätt.

Vi vet ju alla hur mycket våra barn redan har lärt sig innan de har börjat i skolan, och vi vet att det skett utan att någon undervisat dem. Vi föräldrar är ofta rätt stolta och tycker att vi har så smarta barn. Varför fortsätter vi inte att tycka det? Varför tror vi inte längre att de kan på egen hand?

Barnen är smartare än vi tror

Barn har en fantastisk förmåga att lära sig hur mycket som helst, helt på egen hand, när vi tillåter dem och när vi litar på dem. Vi borde sluta upp med att lägga oss i så mycket.
Våra barn är smarta och kompetenta, och vi måste inse att de är inlärare av naturen. Hur kan vi tro att barnen, bara för att de fyllt 6 år, skulle bli som obildade blanka papper om de inte gick i skolan? Hur kan vi tro att deras förmåga till egen inlärning försvinner då, och att de plötsligt från ingenstans måste ha en lärare som säger till dem vad de ska lära sig, hur de ska lära sig, när de ska lära sig och var de ska vara när de lär sig..? Hur kan vi tro så blint på att skolan ger våra barn de kunskaper som de behöver?

Jag har också trott på den här lögnen i många år. Lögnen om skolan som helt nödvändig. Men idag vet jag bättre.

Mina fyra barn är 14, 17, 26 och 28 år. Jag har också en bonusdotter på snart 27.
Alla har gått i skolan utom 17-åringen. Han har varit s k hemmasittare under långa perioder och knappast fått några kunskaper via skolan överhuvudtaget.
Redan som liten pojke, långt innan skolan började, kunde han jättemycket om dinosaurier, om andra världskriget, om demokrati, om exotiska djur, om regnskogen, om rymden osv. Han var en omtyckt kompis och hade en bra känsla för rättvisa och samarbete.
Hur gick det där till egentligen? Vem lärde honom allt detta?
Vi föräldrar lärde honom inte mycket. Tvärtom skulle jag säga. Han fick roa sig själv till stor del som liten, eftersom vi utöver denne sonen hade tre tonåringar och en lillasyster här i huset samtidigt. Han lekte med lego, bilar, fantasifigurer, svärd, pistoler och alla möjliga typiska ”pojkleksaker”. Han satt också och tittade i böcker och såg en hel del på film, både på TV och VHS/DVD osv. Han snappade upp saker som han tyckte var spännande, och han lärde sig av sammanhanget som han själv var en del av.

Det är ju så det funkar! Alla barn lär sig mängder av saker varje dag, när de får göra saker som de tycker är kul och stimulerande, och när de är trygga.
Idag är han 17 år och galet kunnig inom en massa områden, hans engelska är helt flytande och han kan både läsa, räkna och skriva. Ändå har han inte gått i skolan nästan alls efter årskurs 4, och han har aldrig någonsin gjort några läxor eller prov.

Alla barn är unika, och så även min son förstås, men så väldigt speciell är han inte. På samma sätt fungerar andra barn och ungdomar också. Om de bara får!
Skolan funkar inte för min son. Han blir sjuk av att tvingas vara i skolan. Men han är intelligent, intresserad, engagerad, nyfiken, kunskapssökande. Borde han inte ha fått en rimlig chans till en skolgång som hade passat bättre för honom? En plats där han kunnat dela sina intressen med likasinnade, bollat tankar och idéer, och fått känna sig som en i gänget?!


Tänk om den där plikten bara låg hos oss vuxna. Att det var vår plikt att tillgodose barnens behov, inte tvärtom.
Jamen är det inte redan så? Nej, det tycker jag absolut inte. Vi ställer krav på barnen, säger att de har en plikt att göra det som vi vuxna har bestämt. Vi vill att de ska tillgodose våra behov. För vi har behov av barnomsorg medan vi arbetar, vi har behov av att styra, ställa och kontrollera. Men den lagstadgade, tvingande skolplikten och den obligatoriska läroplanen tar definitivt inte hänsyn till barnens verkliga behov.
Det är lag i Sverige att vi måste följa skolplikt och läroplan. Oavsett vad. Jag vill inte riktigt erkänna att det är så här i Sverige. Det gör ont, och det är faktiskt lite pinsamt.

Jag anser att alla barn bör ha rätten

  • att få lära sig det man är intresserad av och tycker är spännnade och meningsfullt.
  • att få en utbildning efter egna intressen och behov.
  • att själv få utforska sina egna intressen.
  • att få fysisk och mental stimulans efter sina egna behov.
  • att utan förbehåll få utveckla sin egen person.
  • att få känna trygghet och meningsfullhet.
  • att bli respekterade för sin egen person.
  • att bli lyssnade på, och bli tagna på allvar.
  • att få leka när man vill.
  • att få känna sig fria, vilket även innebär rätten att säga; Nej tack, jag vill inte!
  • att få må bra.
  • att få vila när man behöver.
  • att få välja vad man ska lära sig, hur man ska lära sig, när man ska lära sig och var man vill befinna sig när man lär sig.

Barn borde inte ha några plikter

Barn borde inte ha några plikter att lära sig någonting överhuvudtaget. Barn borde inte tvingas, för det behövs inte. De borde inte behöva tillbringa långa dagar i en miljö som känns meningslös eller där de blir stressade, känner sig otrygga och mår dåligt. Tio år av ens unga liv ska inte kännas som ett fängelse.

Men tänk om det var tillåtet för oss föräldrar att själva få välja hur våra barns utbildning ska se ut. Om vi kunde välja helt andra sorters skolor än den skola vi fortfarande har i Sverige sedan 1800-talets början. Sverige är väldigt unikt när det kommer till föräldrars icke-existerande möjlighet att påverka sina barns utbildning. Tanken har säkert varit god från början, men ack så fel det har blivit.

Jag drömmer om en skola som inte har någon bestämd läroplan. En skola som påminner om de demokratiska friskolor som finns i bland annat USA och Kanada. Eller som fungerar lite som ett Agile Learning Center.

Bild från Saint Louis Sudbury school

Elever som gått i dessa demokratiska skolsystem, sägs vara väldigt uppskattade studenter som har lätt att komma in vid högskolor och universitet. Det beror på att universiteten vet att dessa elever är väldigt kunniga, kreativa, motiverade, självständiga, orädda osv. Och de vet, att dessa elever har fått välja själva, de har valt med hjärtat. De är motiverade och kommer göra ett gott arbete.

Den skola jag önskar och drömmer om, är en svensk variant på ett Agile Learning center. En plats där barnen själva bestämmer vad de vill göra om dagarna. Där det finns en uppsjö av olika möjligheter, men där man också kan välja bort. Där man kan välja att inte göra något alls om man inte orkar eller har lust just den dagen.

I ”min” skola kan man t ex välja att sitta vid en dator och utforska saker på internet, antingen själv eller tillsammans med andra.
Där kan man välja att engagera sig i fotografering och film, lära sig allt om detta, för att man kanske drömmer om att bli filmproducent!
Där kan man få utforska rymden genom stjärnkikare och teleskop om man tycker att det är det mest spännande som finns.

Där finns det en skaparverkstad för den som älskar att jobba med färg och form.
Där kan man spela instrument och skapa musik, där får man dansa, spela teater eller sätta upp en musikal.
Där finns det en välutrustad idrottshall för exempelvis gymnastikträning eller basketspel.
Där finns det en snickarverkstad för trä- och metallarbeten.
Där finns det kök för bakning och matlagning.
Där kan man välja att sitta och läsa i ett lugnt bibliotek om man vill.
Där finns det en syateljé för den som känner för att sy ett par byxor. Eller någon kanske vill sy kostymer till den kommande teaterföreställningen.
Där finns en kemisal och laboratorium för den som vill utforska kemiska processer.
Där finns sköna soffgrupper att bara slappa i, eller om man vill kan man sitta några tillsammans och diskutera spännande frågor som miljö, hälsa, krig, vänskap och kärlek, eller rymdens svarta hål.
Där kan barnen själva ta initiativ till diskussionsklubbar, bokcirklar, dansuppvisningar och tårttävlingar.
Där ska finnas mängder av olika redskap, verktyg och material för att alla ska kunna prova sina vingar inom alla områden.

Och där ska finnas en riktigt stimulerande utemiljö! Med bollplan, natur med träd att klättra i, stora gräsytor, kanske en klättervägg, hinderbanor, möjlighet att göra upp eld och bygga kojor, sköna sittgrupper att hänga i, cyklar och olika redskap, kanske möjlighet till odling, kanske en del djur att ta hand om o s v..

Bild från Google

I den här skolan är allt frivilligt och i princip allt sker på barnens egna initiativ. Men det är en sådan inspirerande, varm, kravlös och tillåtande atmosfär, att barnen väldigt gärna vill gå dit.
Barnen är i olika åldrar. Man delar inte in någon i grupper varken efter ålder eller något annat. Man delar inte in någon på något sätt. Barnen väljer själva vad de vill göra och vid t ex datorer eller symaskiner sitter både killar och tjejer, 6-åringar, 10-åringar och 15-åringar. Åldersblandningen gör att de små lär av de äldre, och de äldre lär sig empati och förståelse. De blir dessutom duktiga på att förklara för andra, vilket fördjupar deras egna kunskaper och insikter.

Här jobbar engagerade lärare och andra vuxna för att finnas till hands för barnen, utan krav på prestation eller resultat. Just det där är viktigt! För det betyder att alla vågar prova, det gör inget om man misslyckas. Det är ingen tävling, ingen mätning på det sättet. Ingen är rädd för att prova sig fram.
De vuxna visar ett äkta och stort intresse för vad barnen själva har valt att göra, och de stöttar dem maximalt i att lyckas, oavsett vad barnen väljer att göra. Om barnen önskar så hjälper de vuxna till, men annars lägger de sig i så lite som möjligt, för de vet att den stora utvecklingen sker när barnen får styra själva.
Alla vuxna uppmuntrar barnen i deras egen drivkraft och motivation, de visar stort intresse, och de erbjuder sin hjälp och sitt stöd, om barnen kör fast.

Det är lite som en väl genomtänkt lägerskola för alla åldrar. Min son skulle ha älskat det, och jag skulle själv velat gå i den skolan.

Men nu har vi ju inte den möjligheten. Skollagen är sträng. Och varken barn eller föräldrar har någonting att säga till om när det kommer till vad barnen ska syssla med på dagarna mellan 6-16 års ålder. En lång och viktig tid i en människas liv.

Men tänk om det var tillåtet i Sverige att välja ett liknande alternativ som det jag beskrev ovan, och att vi inte behövde rätta oss efter skolplikten och Lgr11.

Jag är helt övertygad om att barnen skulle må väldigt bra. Att de skulle utvecklas bättre, må mycket bättre, lära sig bättre. Den psykiska ohälsan bland barn skulle högst troligt minska avsevärt.

Tänk om Sverige faktiskt kan förändras, förnyas och tänka om! Tänk om det faktiskt går!

Bild från Pixabay

5 reaktioner till “Tänk om vi fått välja en annan skola…

  1. ”Tänk om den där plikten bara låg hos oss vuxna. Att det var vår plikt att tillgodose barnens behov, inte tvärtom.”

    Så sant. Vi hade ett bra liv, gott om vänner, ett fint hus vi renoverat på i flera år och barnen kände grannbarnen som brukade springa in till oss för att leka. Vi hade nära till släkten och tillgång till ett stort naturreservat och vi var ofta i fjällen för att paddla och åka skidor. Lärde sig massor gjorde såklart barnen också.

    Skolplikten krossade allt och till slut såg vi ingen annan utväg än att lämna Sverige för att bosätta oss i ett land med läroplikt. Vårt liv fick bara ett enda syfte och, nämligen att ordna vår tillvaro för att tvinga barnen till skolan.

    Jag förfasas över den fördomsfulla och okunniga bild av hemskolning som vår utbildningsminister ger uttryck för. Men jag delar din dröm och jag även om jag aldrig har ångrat att vi flyttade från Sverige så längtar jag tillbaka till ett Sverige utan skolplikt.

    Gilla

  2. Hej.JAg förstår att du är upprörd och det är jag också.Min son är 35 år och jag kämpade för samma saker som du gör. Sedan utbildade jag mig inom specialpedagogik och började forska.Därefter försökte jag påverka politiken med handikappfrågor,häslo och sjukvårdsfårgor i tio år.Men de ville inte lyssna. Lärarhögskolan i Stockholm ville inte ta till sig mintt synsätt.De har egen concensus som är enligt deras sätt att tänka vetenskapligt beprövade metoder

    Min mentor var en professor som istället tog mina tentasvar och skrev en bok tillsammans med en annan professor från ett annat lärosäte. När jag satte ned foten så blev hon arg och hindrade mig från att fortsätta forska.Hon tyckte att jag skulle ha en make som försörjde mig.Jag är ensamstående mamma så jag blev dubbelt bestraffad. Jag krävde att få ut någon slags examen och fick ut en fil.kand fast jag harde mycket mer. Jag var på D-nivån minst år 2001. Jag har papper där hon skrivit detta.

    När jag efter tio år av politisk verkande på min fritid istället för att slötitta på TV och ha fötterna på bordet. Jag slet ut mig,men miljöpartiet ville inte ta till sig det jag brann för. När jag hade väljare blev det intressant att visa framfötterna för de andra. De kuppade mig rån att ha en plats i landstinget.

    Glömde jag säga att jag jobbade som budgetansvarig för barnens fritid i STockholm i början på 90-talet?När jag gjorde en förundersökning på barn och ungdomar med autism och såg att de var underrepresenterade på fritidsaktiviteter inom skolans budget så låtsades min chef som det inte var sant.Istället gjorde han allt för att bli av med mig. Då fanns inte visselblåsare så jag slutade med avgångsvedrlag och fortsatte som igångsättare med fritidsaktiviteter för Huddinge, Täby och Vallentuna kommuner.

    -Jag har skrivit kompendium för Huddinge och Täby. De betalade mig minimavgift per timme för mitt jobb och så flöt detta ut. Efter något år skrev jag till kronprinsessan Viktoria och bad henne sponsra barn och ungdomar med autism gällande fritidsaktiviteter. Benjamin och jag gör reklam för Viktoriafonden när vi badar i Liljeholmsbadet. Jag är ensamståenge mamma. Hon påbörjade fonden ,men numera går pengarna till alla grupper hon tycker.Idag finns andra som stöttar.

    Jag har skrivit 20 tal böcker om autism och haft 25 konstutställningar med min son,men ingen sponsring. Jag har nu kurser på internationell nivå med min metod Module 1,2,3 och kurserna är på tre nivårer för nybörjare, föräldrar och professionella . JAg har också lobbat och förändrat Lindeparken med hjälp av den fd kollega från särskolenenheten.Men min son blev utslängde efter två år.Han blev utslängd från kortis Lyckan då andra föräldrar i Täby gaddat ihop sig och bildat ett korttids för att gynna sina egna ungar.De satte honom i vattenpöl,fick jag veta senare.

    Midsommarafton år 2000 kör de hem honom och dumpar honom.Min pappa var svårt sjuk och dog en månad senare.Jag kunde knappast sörja. Sedan börjar min son på ett 50 procentigt elevhem och blir även där utkastad.Sedan väntar han på annat boende men stadsdelen ville bara bli av med honom och ville dumpa honom på ett pensionärhem för att vänta på sitt gruppboende. Min son bor hemma hos mig med personal och jag får inte komma och gå som jag vill i mitt eget hem. Jag bor istället på pensionärshemmet Frösätra och driver valkampanj samtididigt. hösten 2002 får han en plats i Uppsala som de hittat och jag andas ut.Men där forsätter stressen med att bejaka hans intressen. Igen får jag stöd av min tidigare kollega så Benjamin får extra gymnasieår i Uppsala och jag lobbar in det estetiska i Ottelinskolan. Han trivs bra där,Sedan börjar eländet när han ska börja jobba. Jag har i sjutton år kämpat som en dåre med att få till hans boende och den dagliga verksamheten. Benjamin och jag berättar,skriver och illustrerar barnböcker. Innan har vi haft tjugofem konstustsällningar.Det finns flera aratikalr på Öbonblick,men vi har aldrig blivit sponsrade. Benjamin fick 500 kronor en gång för att man använt hans motiv till valaffisher år 2002.Det är allt.l

    Gillad av 1 person

    1. Oj, vilken historia du berättar, och vilken kämpe du är. Det är verkligen ingen räkmacka att kämpa för barn som samhället uppenbarligen inte vill ha. Som att slåss mot Goliat.. Heja dig, och heja mig! Vi förbannade mammor slutar aldrig kämpa för våra barn. All styrka till dig och sonen!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: