Kalla inte min son hemmasittare, när han är en hjälte!

Min son har varit frånvarande från skolan under säkert minst halva grundskolan. Han har dock alltid haft giltig frånvaro eftersom jag eller maken har anmält frånvaron till skolan varje gång. Vi har ju kämpat stenhårt för att han ska gå till skolan förstås, mycket mer än vad som varit rimligt och rätt mot honom förstod vi ju i efterhand, men vi har också sett och vetat hur otroligt dåligt han faktiskt mått, och därför alltid anmält honom sjuk de gånger han inte kunnat gå till skolan.

Vi har också haft säkert hundra möten med skolan genom åren, för att prata om vilka anpassningar och vilket stöd som skulle kunnat hjälpa sonen, men vi har alltid fått höra att resurserna inte räcker för extra stödpersoner, distanslektioner, anpassad idrott, ljudböcker, muntliga redovisningar och andra åtgärder som vi önskat.

Sonen har dock aldrig skolkat. Med det menar jag att han aldrig gått ifrån lektioner, aldrig avvikit från skolan innan dagen är slut, aldrig ljugit för oss och låtsats gå till skolan och sen hängt på stan eller liknande. Men han har varit frånvarande hela dagar väldigt många gånger pga skolångest, trötthet, depression. Giltig frånvaro.

Under den riktigt långa hemmatiden som varade tre hela terminer i följd, från mitten av årskurs sex och hela årskurs sju, var han sjukskriven för depression och utmattning av läkaren på Bup. Vi hade till och med order från läkaren att inte lämna honom ensam pga risken för självskadebeteende eller eventuellt suicid.

Ändå kallade skolan honom för ”hemmasittare”, och gjorde en orosanmälan till socialtjänsten.. Till vår lättnad ställde Soc sig dock på vår sida och kritiserade skolan hårt.

Så vad är en ”hemmasittare”?? Är det ett barn som mår så dåligt att han riskerar att bli allvarligt sjuk eller inte orka leva längre? Vad har skolsystemet och hela samhället för syn på, och respekt för, barn egentligen? Är jag också en hemmasittare om jag är sjukskriven för utmattning??

Jag förstår faktiskt inte hur man kan tro att barn och ungdomar väljer att ”sitta hemma”. Jag förstår inte hur man kan undgå att inse att de här barnen mår otroligt dåligt, och behöver hjälp. Jag förstår inte hur man kan skuldbelägga barnen och deras föräldrar.

Jag vill inte längre acceptera ordet hemmasittare! Det handlar ju inte om det.  
Det handlar om att barn desperat försöker skydda sig själva från det som gör dem sjuka, från det som gör för ont. Vi som är vuxna i barnets närhet måste ju förstå att det ligger på vårt ansvar att hjälpa barnet. Vi kan inte svika barnet i det läget, för det är DÅ som barnets framtid riskerar att bli svår, inte pga själva frånvaron från skolan.
Att sen många barn som inte går till skolan sitter på en stol och spelar datorspel är inget annat än överlevnad det också. Barnet gör ju vad det kan för att försöka släppa tankarna på det svåra och göra något avkopplande där man dessutom är lyckosam och duktig. Ett helt logiskt och på många sätt väldigt sunt beteende faktiskt. Man ska ju göra mer av det man mår bäst av, när man mår dåligt!

Dessutom låg min son under täcket i flera månader och mådde riktigt jäkla skitdåligt. Han kanske var en hemmaliggare då?
Han rasade i vikt eftersom han inte kunde äta. Han orkade inte sköta sin hygien och han orkade inte borsta tänderna. Läkaren sa att vi måste släppa alla krav, och även tandbostning m m är ett krav. Inga krav, var uppmaningen!
Jag minns hur jag en kväll nästan började gråta av lättnad när han åt en hel GB Sandwich efter att inte ha ätit något på hela dagen, och väldigt minimalt under många veckor. Jag var ju faktiskt rädd att han skulle svälta sig till döds. Men han kallades för hemmasittare..

Det tog 1½ år för honom att orka gå tillbaka till skolan, en skola vi köat till i 2 år. Han ville då inget hellre än att lyckas, och han ville verkligen gå i skolan som alla andra. Han kämpade stenhårt och vi fick höra att han var omtyckt och glad i skolan. Att andra elever gillade honom. Han verkade glad när han kom hem och han sa att den här skolan var bäst i världen. Han ville trivas i skolan, och han intalade sig själv att han gjorde det. Ändå orkade han bara ett schema som låg långt under halvtid tills han kraschade igen. De sista månaderna i nian orkade han inte längre. Och han kallades hemmasittare igen.

Själv kallar jag honom hjälte!
En vän till mig brukar använda ordet ”integritetshjälte” och det stämmer bra med min egen känsla av vem min son faktiskt är.

Han har kämpat, han har försökt, han har gjort våld på sig själv för att stå ut med skolan och passa in. Men han har inte fått mycket till utbildning där, annat än kunskapen om hur omodern, stelbent och tråkig skolan är.
Till sist har han sagt ”Stopp! Det här går inte, jag accepterar inte att behöva bli sjuk igen”. Kunskaper har han skaffat sig på egen hand eftersom han är smart, intresserad, engagerad, vetgirig..

Jag tycker att han borde ha fått första pris i självrespekt istället för att gå ut nian med en brusten självkänsla och obefintliga betyg!

16 reaktioner till “Kalla inte min son hemmasittare, när han är en hjälte!

  1. Min dotter är ”hemmasittare” från skolan men inte livet som skolan tror. De blev förvånade när vi på sista mötet pratade om rutiner. Va, väcker ni henne vid 7.30? Ja, annars hinner vi inte köra henne till stallet, där hon är istället för i skolan! Hon är absolut ingen hemmasittare, hon är bara inte i skolan på dagarna. Livets skola gäller för henne annars hade hon inte levt. Även jag har ”vaktat” efter BUP ‘s krav!
    Kramar till våra underbara barn som går i livets skola!

    Gillad av 1 person

  2. Vill bara skicka er kärlek och värme!
    Från en mamma som själv är utmattad och kämpat hela livet och borde ha stannat hemma från skolan ist för att göra våld på mig själv genom att tvinga mig dit.

    Gillad av 1 person

  3. Vad tror du är anledningen till att det blir så här? Jag jobbar inom skolan och har länge tänkt på varför fler och fler ungdomar mår så dåligt och inte orkar med skolan. Vad är det som behöver förändras i skolan/samhället/ hur vi lever? Så att då inte hamnar där från början?

    Gilla

    1. Hej!
      Tack för ditt meddelande och din fråga!
      Jag tror att det finns flera skäl. Att hela samhället är under stress är definitivt ett av skälen. Barn med autism/asperger är oftast väldigt stresskänsliga, och den känsligheten blir bara värre om man inte skyddar dem från det som stressar. Att försöka ”träna” bort stressen fungerar inte, utan det är stressreducering som gäller. Exakt vad som stressar är väldigt individuellt, och därför måste man anpassa väldigt individuellt.. Det blir mer eller mindre omöjligt för skolan som den ser ut idag.
      Ett annat skäl tror jag är att skolan inte på långa vägar hänger med i utvecklingen, varken den tekniska eller den mänskliga. Många barn som mår riktigt dåligt i skolan är väldigt smarta. De kan liksom inte låta den värdefulla tiden de har gå till spillo på onödiga saker. Skolan känns tråkig och helt meningslös för dem, och jag kan inte annat än att hålla med till stor del. Skolan måste förändras på riktigt. Inte bara få mer resurser och att lärarna ska få mer utbildning om olika NPF-diagnoser. Det skulle mest bli som att ge en massa Alvedon till den som har konstant huvudvärk pga högt blodtryck, som i sin tur beror på stress. Man måste börja om från början, om du frågar mig. Dessa elever behöver något helt annat än den skola vi har idag. Som förälder till barn med olika diagnoser blir det tydligt. Jag har gått åtskilliga kurser, läst allt jag kommit över, pratat med andra föräldrar och verkligen grottat in mig i hur dessa diagnoser påverkar. Jag har dessutom haft dessa barn i 17 år nu. Ändå finns det hur mycket som helst att ”göra fel” med! Man behöver mängder och både teoretisk kunskap och praktisk erfarenhet för att lyckas med barn som mina. Det blir också omöjligt i den skola vi har idag.
      Om man tänker så här: Varenda unge (nästan) har en smartphone (dator) i sin egen ficka, och många har även en egen dator hemma. Precis all tillgänglig information finns där. Barn och unga som är otroligt kreativa och framåt när det kommer till att använda ny teknik, och som vet vad de vill lära sig, behöver få bejaka sina intressen och få stöttning i sitt eget sökande efter kunskap.
      Om man dessutom har svårigheter i skolan p g a NPF som autism, asperger, adhd eller dyslexi, och inte får riktigt bra stöd som passar precis de egna behoven, då blir det svårt för skolan att konkurrera med hela den kunskapsbank som finns hemma vid datorn. Min son har alltid varit otroligt kunskapstörstig, och han har själv tagit reda på allt han varit nyfiken på, och på köpet har han blivit grymt duktig på engelska. Mycket av den kunskap som skolan lär ut i form av ”ämnen” får barnen på köpet när de söker efter spännande saker som intresserar dem. Engelska är en typisk sådan sak, och min son har även fått väldigt mycket geografi och historia på köpet. Han som bland annat har dyslexi, kämpade i skolan med både svenskan och engelskan utan större framgång. Enligt specialpedagogen i årskurs 4 skulle han troligen inte kunna lära sig engelska överhuvudtaget. I årskurs 6 blev han hemmasittare, var hemma 3 terminer, och sedan var han mer engelskspråkig än svenskspråkig. Han läser idag helt flytande och hans engelska är helt otrolig! Det är bara skrivandet som fortfarande är svårt. Så kortfattat, vi behöver kraftsamla och göra om hela systemet. Det är min övertygelse.

      Gilla

  4. Har också varit där med Soc, kritik mot mig som förälder mm. Att det bara får fortsätta utan att myndigheter fattar att skolan INTE är för alla trots att det framställs så… BLÄ

    Gillad av 1 person

Lämna ett svar till Maria Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: