Helt suverän, och just därför ett problem!

Om man slår upp betydelsen av ordet SUVERÄN, får man ett antal synonymer. Till exempel självständig, oberoende, oavhängig, enväldig, överlägsen, mästerlig, virtuos, fantastisk, enastående, ypperlig, oöverträffad, utomordentlig, utmärkt, förträfflig, helschysst, toppen, super, excellent, prima, superb, finfin, brilliant, fullgod, perfekt, beundransvärd, magnifik…  Ja, ni fattar.

Fascinerad och fokuserad på lemurerna i Furuvik, 6 år gammal.

Precis som min son alltså. Ja faktiskt! En alldeles utmärkt beskrivning av min son. Och precis så där helt suverän är säkerligen även ditt, och alla andras, barn!
Alla barn är fantastiska i sina föräldrars ögon. Alla barn är unika och beundransvärda. Alla barn är fullgoda och utmärkta. Briljanta, toppen, och helt enastående!
Men det tycks inte vara önskvärt att man är varken briljant eller självständig. Inte när man är barn i alla fall.

När min son var liten tyckte jag förstås att han var helt fantastisk! Det tycker jag fortfarande och har alltid gjort såklart. (Alla mina fyra barn är helt fantastiska, men det är inte precis alla fyra som har fått känna det.)

Men det jag menar är, att jag verkligen tyckte att den här specifika sonen var helt fantastisk! Jag upplevde honom absolut som en aning udda, men faktiskt bara på ett väldigt positivt sätt. Han var smart, han var otroligt snäll, han var nyfiken och han älskade naturen och alla djuren. Han lyssnade gärna när vuxna pratade, han lärde sig och la på minnet.
Han älskade naturprogrammen på TV, och visst kunde han precis som andra barn ibland se på Lejonkungen eller Alladin, men han såg hellre på Discovery Channel eller på Nigel Marwens alla filmer om utdöda gigantiska sjömonster och dinosaurier.

Han var alltid lugn och vänlig, och jag upplevde honom också som väldigt självständig och oberoende. Och han var rolig, hade flera kompisar men kunde också roa sig utmärkt själv. Han visste vad han ville och han var trygg i sig själv. Vi hade sällan någon som helst anledning att tillrättavisa eller klaga på honom.

Han var en lojal och empatisk kompis, och på förskolan sa de ofta att han var en väldigt diplomatisk kille som såg till att barnen kom överens och inte började bråka.
Förskolan brukade också säga att han var deras lilla professor, och att han säkert kommer lära sig läsa väldigt fort, för han satt väldigt ofta med böcker och tittade på bilderna och lärde sig. Hemma satt han och bläddrade i pappas ”Illustrerad vetenskap”.
Han var ofta helt överlägsen andra barn när det kom till rena faktakunskaper, som att han visste allt om Star Wars som killarna ofta lekte, eller att han hade en massa specialkunskap om något märkligt djur som lever i Amazonas djungler, eller om planeter och galaxer. Han var en uppskattad kompis och på alla sätt en alldeles underbar och beundransvärd liten kille. Helt enkelt helt suverän!

Men detta fantastiska barn fick snart ett oerhört stort problem..

Första klass

När han var sex år började han ju i skolan som alla andra. Han trodde det skulle bli roligt, för i skolan får man ju lära sig en massa saker trodde han. Och det var ju det han ville. Men, när man är en sådan där riktig tänkare, som är intresserad, engagerad och självständig i sin vilja och i sitt utforskande av livet, då kan man inte plötsligt finna sig i att den frihet man behöver och är van vid, bara försvinner över en natt! Det blir oerhört svårt att bara lägga om, och det känns som att hamna i ett fängelse när man måste börja leva som en marionett, eller som en arbetsmyra i den stora stacken.

Man kan liksom inte sudda ut sin egen personlighet. Är man en tänkare och kreatör, då kan man inte bara luta sig tillbaka och låta andra bestämma att man ska ägna sig åt helt andra saker än det som är intressant, och som verkligen kan ge den utveckling som alla barn själva och helt naturligt strävar efter.

Plötsligt var allt det där fantastiska, allt det där vackra, allt det där som jag var så stolt över och beundrade så mycket, ett handikapp!?   
Jag blev ärligt talat helt chockad, väldigt ledsen och ganska arg, när skolan kontaktade oss första gången och kom med klagomål på min son. Ingen hade någonsin klagat på honom förut, utan vuxna hade tvärtom alltid beundrat honom och kanske ibland tyckt att han var lite envis som alltid gick sin egen väg. Men han gjorde ju inget tokigt, inga dumheter, och han var alltid snäll, vänlig och trevlig. Så ingen såg något problem i det.

Inte förrän han började i skolan. DÅ var plötsligt den självständigt tänkande killen, med massor av naturlig lärlust, ett stort problem! Han ville inte sitta och skriva bokstäver i långa rader i sin skrivbok. Upprepa samma bokstav tills de var helt perfekta. Det var ju inte viktigt, det var slöseri med tid. Han ville inte sitta i timmar och göra onödiga saker eller lyssna på en lärare som pratade om, för honom, helt ovidkommande saker. Hans starka låga började falna, och till sist slocknade den helt.

Här börjar resan som påverkat min son och vår familj så oerhört, och som jag anser att vårt skolsystem är ansvariga för.

Från att ha varit en helt fantastisk kille, beundrad av alla! Så glad, trygg och älskad.
Till att bli ett ”problembarn” för skolan.
Ett på alla sätt välfungerande barn som nu måste utredas för att skolan inte funkade för honom.
Få diagnos efter diagnos men aldrig få rätt hjälp eller stöd.
En kille som mått sämre för varje skolår, och som totalkraschade i årskurs 6 och blev s k ”hemmasittare” på heltid i 1½ år.
Sjukskriven för depression, ångest, sömnsvårigheter osv.
Självbilden totalt raserad. Förmågor som gick förlorade pga den psykiska stressen.

VARFÖR ska det behöva vara så här? VILKA är skolan till för egentligen? Och VEM ska vi kräva ansvar ifrån? HUR kan man behandla barn och ungdomar på det här viset? NÄR ska vi svenskar sätta stopp? Jag bara undrar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: