Mina tankar kring hundars inlärning, och människors…

Jag har just kommit hem från en lugn och skön skogspromenad med min hund. När vi gick där i skogen, jobbade vi som vanligt med lite inkallningsövningar och annat. Det är som en lek för hunden, och för mig är det en ren njutning att se hur mycket min hund har lärt sig samtidigt som han har så roligt.


Vår fina Migo, 3 år gammal.

När jag köpte min första hund för åtta år sedan, visste jag inte mycket alls om hundträning. Jag visste framför allt inte hur mycket arbete som krävs för att få till en riktigt bra vardagslydnad om man, som jag, hade köpt en väldigt självständig ras, en pinscher, som gärna hittar på hyss mest hela tiden och som gärna löser saker på sitt eget sätt. Det var kanske inte den lättaste rasen för en nybörjare som jag.


Jag började läsa på om hundträning flera veckor innan vi fick hem hunden, och jag gick valpkurs och andra kurser när hunden kommit hem. En sak fick jag direkt lära mig: Man har ju helt slutat med att träna och ”fostra” hundar med hjälp av hård disciplin och dominans, som man gjorde förr.

Idag har man så mycket mer kunskap om hundar, och djur överlag, och man har en helt annan respekt för sina djur. När man tränar hunden måste man ta stor hänsyn till hundens allmänna förmåga, den enskilda individens personlighet, hundens psyke, ålder, dagsform m m, m m. För att hunden ska lära sig på bästa sätt ska den tycka att träningen är rolig, och man slutar träna innan hunden är för trött. Det är viktigt att hunden känner att den lyckas bra, och därför är det viktigt att man slutar innan hunden är så trött att det riskerar att bli misslyckanden. Ofta tränar man bara några minuter i taget. Jobbar man på det sättet kommer man ofta så mycket längre, och dessutom är hunden glad, lycklig och trygg!

Som hundägare tycker jag att det är både jätteroligt och väldigt stimulerande att genom lekfulla aktiviteter få min hund att lära sig och vilja samarbeta.


Nyklippt till sommaren.

Idag har jag en Cavalier king Charles spaniel som är betydligt mer lättränad än Pinschern, men självklart tränar jag honom på precis samma sätt. Lekfullt och roligt, vilket ger en glad och samarbetsvillig hund.


Varför tänker vi inte likadant när det gäller våra barn?

Så många gånger som jag har dragit parallellen till hur vi behandlar våra barn. Av någon obegriplig anledning tycker vi tydligen inte att barn ska få ha roligt när de lär sig. Av någon lika konstig anledning tar vi inte hänsyn till att våra barn kan vara otroligt olika, precis som att det finns olika hundar. Det finns stora hundar, små hundar, vallhundar, jakthundar, sökande hundar, spårande hundar, drivande hundar, fågelhundar, vakthundar, sällskapshundar…




Vi skulle ju aldrig skaffa en liten och gullig sällskapshund om vi ville ha en respektingivande vakthund, eftersom vi har fattat att hundar är olika, fungerar olika och har olika förutsättningar.


Och vi vet idag att en aggressiv hund, ofta är en rädd hund som råkat illa ut i livet. Den behöver massor av trygghet innan vi kan kräva något av den.

Men, vet vi verkligen inte att även människor är lika olika varandra som hundar är?
Barn är också otroligt olika, eftersom även barn är människor..
Vissa barn är otroligt lugna, andra har massor av spring i benen.
Många barn älskar bollar och kan spela bollspel i timmar, andra är mer intresserade av att lära sig om rymden i lugn och ro, eller kanske tillsammans med ett fåtal personer.
En del lär sig matte jättesnabbt, andra behöver mer tid.
Några är naturliga språkbegåvningar medan andra har svårt även med det egna språket.
Vissa trivs bra i stora sällskap och skaffar många kompisar, andra mår mycket bättre i väldigt små sällskap.
Vissa är spontana, roliga och impulsiva, medan andra är eftertänksamma och pratar bara om de verkligen har något att säga.
Barn är ju precis som oss vuxna, de kommer liksom i alla sorter och varianter! Ingen bättre, ingen sämre, bara olika!


Ändå tar vi inte hänsyn till deras olika personligheter när de ska gå i skolan. För mig är det faktiskt obegripligt, med tanke på att vi lever år 2020!


Om jag var personalchef på ett stort företag som H&M eller liknande, och skulle anställa personal till olika delar av verksamheten, så skulle jag ju knappast efterfråga samma personliga egenskaper och förmågor hos den som söker butiksarbete och den som söker jobb på lönekontoret eller som webbdesigner. Men jag inser att alla har en lika viktig funktion, fast på olika sätt. Jag behöver och värdesätter olikheterna hos personalen. Och självklart får de olika interna utbildningar från företaget.

Att vissa vuxna väljer att arbeta på stora arbetsplatser med mycket liv och rörelse, medan andra vill jobba själv i sin egen lugna vrå, det tycker vi är helt okej, och helt normalt. Att vissa älskar stora fester och livliga sportiga semestrar, medan andra vill softa på landstället eller vandra i fjällen på semestern, det finner vi också helt normalt. Ändå kan vi tydligen inte fatta varför vissa barn vantrivs i skolan.

Vi vet att många väldigt framgångsrika företagare har haft en oerhört problematisk skolgång, och vi vet att väldigt många stora talanger genom tiderna med största sannolikhet skulle ha fått diagnos inom autismspektrumet och/eller ADHD om de gick i skolan idag. I alla fall om de bodde i Sverige.

Hade det inte varit synd om vi gått miste om talanger som Albert Einstein, Marie Curie, Leonardo da Vinci, Salvador Dali, Bill Gates, Thomas Edison, John F Kennedy, Elvis Presley, Christopher Columbus, Henry Ford, Emely Dickinson m fl? Det är otroligt många historiska och nutida storheter som är ganska speciella, som högst troligt har/hade autism, adhd eller något liknande.

Men om vi tänker oss att dessa lite annorlunda begåvningar hade gått i den svenska skolan, haft skolplikt, och behövt sitta och jobba med samma saker som alla andra, istället för att utveckla sina egna talanger.. Hade de då blivit lika framgångsrika?
Jag vet inte, det gör ingen av oss. Men, jag är i alla fall helt övertygad om att bland alla dessa hemmasittare som vi har i Sverige, finns massor av talang som vi inte kommer att få glädje av på samhällsnivå, eftersom vi har kastat dem på soptippen genom att försöka tvinga dem att vara något de inte är.

Vi verkar tro, att barn med en annorlunda personlighet är sämre än standardbarnet!
Vi verkar inte förstå, att dessa barn har just precis det där som kan få mänskligheten att gå framåt!
Väldigt många av alla barn som idag slås ut ur den svenska skolan, har väldigt små eller inga problem alls att fungera någon annanstans än just i skolan.


Obehaglig illustration lånad från facebook.


Tänk om vi kunde se dessa barn istället! Om vi kunde låta dem vara så fantastiska som de faktiskt är, och inte trycka ner dem och döma ut dem till en svår framtid, bara för att de inte passar in i skolan. För att de inte vill låta sig yxas till och bli likadana fyrkanter som alla andra.






Om vi kunde det, skulle långt ifrån alla dessa barn ens behöva få en diagnos. Det är nämligen helt normalt att vara lite annorlunda! Annorlunda människor har alltid funnits och kommer alltid att finnas. De SKA finnas, för vi behöver dem!

Men samhället idag är så otroligt trångsynt och värre blir det för varje år. Jag blir rädd och förtvivlad när jag hör politikerna tala om ännu mer kontroll av skolan, ännu tidigare betyg, skolplikt från 3 års ålder, ännu längre skolterminer o s v.


När man vill skaffa sig en hund, får man veta hur viktigt det är att man har tid för sin hund. Att man har tid, ork och lust med alla promenader, all lek och aktivering, och det är viktigt att man vet om att man inte får lämna sin hund ensam för länge. Vissa hundar bör inte lämnas ensamma alls eftersom de då kan bli väldigt oroliga. Man kan såklart ha hunddagis, men det passar verkligen inte alla hundar får man veta, och vissa hävdar att man inte bör skaffa hund om man inte har tid att ta hand om den själv.


Tänk om vi tog samma hänsyn till våra barns behov!

Deras olika behov av trygghet, lek och aktivering. Om vi accepterade att även barn behöver rätt aktivering, alltså den sortens sysslor som passar just det aktuella barnet. Och tänk om vi tog hänsyn till deras dagsform, deras olika förmågor osv.

Av någon anledning tror vi inte att barn lär sig lika viktiga saker genom leken, genom spelen, och när de har som roligast. Vi tror inte att barn lär sig vad de behöver genom att bara leva sina liv! Men vi litar på alla andra arter, utom vår egen. Ändå är det just vår egen art som har tillgång till all världens information i sina egna fickor. Det är vi som ständigt blir överösta med information hela tiden.

När ska vi börja utgå ifrån vad forskningen faktiskt säger om hur barn egentligen lär sig, och under vilka förutsättningar som de lär sig som bäst? Och när ska det bli självklart för oss människor att våra barn ska få känna glädje när de lär sig?

Vi verkar ju ha fattat det här med hundar. Varför är det så svårt att förstå våra barn? Vad tror du?

En tanke på “Mina tankar kring hundars inlärning, och människors…

  1. Underbart skrivet… Jag har också tänkt på det då det gäller män. Vi människor har bra tålamod med hundar och barn samt män men då är det ”våra”. Vi människor ser till vår egen bara till vår egen flock som vi valt…Min vännina säger att jag har mycket tålamod med män niskor och har kämpat 10 år för att bli mor.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: