Mina föräldrars död är ingenting.

Livet är ingen dans på rosor, och det vet alla vi som har varit med ett tag, och vissa får erfara det alltför tidigt i livet.
Jag som många andra har haft några tuffa grejer att ta mig igenom. Skilsmässa, en tung och omöjlig konflikt inom släkten, och jag förlorade bägge mina föräldrar alldeles för tidigt. Mamma dog när min yngsta dotter bara var en vecka gammal. Pappa dog fem år senare, strax innan hans 70-årsdag. Mamma blev bara 63 år.

Självklart har jag mått dåligt. Självklart var sorgen starkt. De allra flesta kan nog förstå och relatera, eftersom de allra flesta har varit med om något liknande.

Vad jag inte visste då var att en betydligt svårare smärta fortfarande låg framför mig. Ingen av mina tidigare sorger kunde mäta sig med det som skulle komma härnäst.

Två år, fyra år, femton år.

Att se sitt älskade barn fullständigt förvandlas från att vara en glad, positiv, trygg och vetgirig pojke som verkligen älskade livet, som älskade att lära sig saker, till att bli en ledsen, orolig, stressad och uppgiven kille som i princip inte klarade av att lämna huset på flera år. Att se honom leka med flera kompisar varje dag, till att bli helt ensam.
Att se sin fantastiska unge tappa all tro på sig själv och sin duglighet, sitt värde.
Och som grädde på moset, den totala och helt förgörande maktlösheten som förälder mot skolsystemet.
Möte efter möte efter möte, år ut och år in, utan förbättring. Helt fel insatser sattes in. För man har inte verktygen. Man vet inte vad som behövs. Man förstår inte.
Sonen mådde bara sämre. Han var för smart för att finna mening i skolan. Men han var samtidigt känslig, och hade särskilda stödbehov. Den kombinationen är inte ovanlig, men den är tydligen väldigt svår att förstå för skolan. Min son var en för dyr elev, men till skolan skulle han!

Vi tvingades kämpa varje dag för att få honom till den plats som vi visste skadade honom, som varje dag skar djupare sår in i hans redan trasiga själ. Att tvingas göra våld på sitt eget barn, för att lagen kräver det. Det sliter sönder en mamma. Det slet sönder mig. Men man måste, för att skolnärvaro är viktigare än barns hälsa, viktigare än att de lär sig och utvecklas. Skolnärvaro är heligt. Skolnärvaro får inte ifrågasättas. Skolnärvaro betyder ALLT i Sverige.

Jag kan inte räkna alla de gånger jag smitit in på toaletten och gråtit. Alla de långduschar jag tagit för att få tid att gråta ut och försöka dölja det. Alla de gånger jag använt solglasögon fast vädret varit molnigt, för att jag inte kan sluta gråta. Och alla de gånger jag velat gråta men inte kunnat. Alla de gånger jag bara velat skrika rakt ut, sparka, slå och kasta saker. Jag har velat åka till våra kära politiker och bryta mig in och skrika! Gör något för helvete!! Min unge går sönder!! Men jag har behärskat mig.
Istället har jag suttit åtskilliga nätter och tidiga morgnar vid min dator och sökt på information om diagnoser, om stödinsatser, om särbegåvning, om autism, om skollagen, om diskrimineringslagen, om olika skolor, om olika vägar att gå, om olika möjligheter för framtiden. Försökt hitta vägar ut ur helvetet. Försökt hjälpa min son.
Jag vet inte hur många Treo jag har tagit för att försöka lindra huvudvärken från helvetet, efter nätter med alldeles för lite sömn. Jag köpte i princip ett rör Treo varenda gång jag handlade. Det är nog lättare att räkna de dagar jag inte behövt ta smärtstillande.

Till sist blev han sjuk, min son! Han låg i sängen i flera månader. Då sa jag äntligen stopp! Inom mig visste jag att jag aldrig mer skulle tvinga, locka, pocka eller tjata på honom för att han skulle till skolan. Aldrig mer skulle jag svika honom. Det fick vara nog nu.

Men lagen då..? Ja, den helt horribla lagen som påstås vara till för att skydda barn, som ska se till att alla barn får en god utbildning, och får utvecklas maximalt och ”nå sin egen fulla potential”. Lagen som säger att skolan SKA ge varje barn det stöd, och de anpassningar, som varje barn behöver. Lagen som inte sätter några gränser för vad skolan måste göra om det krävs.. Den lagen ja! Den som nog inte följs i en enda skola! För att det inte går. Den som faktiskt dagligen skadar galet många barn på djupet. Den heliga lagen som inte får ifrågasättas, men som faktiskt måste skrotas och byggas om snarast!

Ja, den lagen tvingade mig att spela med i spelet! Jag såg ingen annan utväg. Det var bara att bli den duktiga föräldern som samarbetade, med målet att få sonen tillbaka till skolan. Men jag lurade dem allihop, för innerst inne visste jag att sonen från och med nu skulle få bestämma själv.
Jag såg till att vara påläst och kunnig på alla möten. Jag kunde skollagen. Jag var ordentligt insatt i diagnosen. Jag lärde mig väl valda citat och uttryck utantill, som jag stulit från de mest fantastiska psykologer, läkare och specialpedagoger som verkligen står på våra barns sida. De som har skrivit böcker om barn som inte mår bra i skolan, om psykiskt ohälsa, om anpassningar osv. Mina idoler, mina hjältar!
Eftersom det dessutom är så, att kunskapen generellt hos både skolan och socialtjänsten, och till och med hos Bup, är skrämmande låg, så var det faktiskt inte så väldigt svårt. Dessutom begärde jag ut handlingar som visade att skolan han gick i just då, hade svikit honom på det mest grymma sättet, och ändå tagit emot extra pengar pga hans stödbehov. Det gick ett sus genom rummet på socialkontoret när jag presenterade vad jag hade. Sen blev det tyst! Skolans rektor och specialpedagog skämdes, och handläggaren på socialkontoret stod på min sida.
Jag sopade mattan med dem! Och jag vann deras förtroende, så att de lät oss vara ifred. De litade på mig. Och jag nådde mitt mål, att rädda min son från att få ännu djupare sår i själen.

Till slut gick sonen ut nian nästan helt utan betyg. Bara i engelska fick han betyg, då det var helt omöjligt för hans engelskalärare att missa hans kunskaper. Han är nästan mer engelskspråkig än svenskspråkig, efter alla sina tusentals timmar vid datorn där allt han gör är på engelska. Och han är oerhört kunnig på mycket mer, och det visste hans lärare. Det gick inte att undgå att märka nämligen, men det krävs att man visar det på det sätt som läroplanen säger. Så även fast lärarna visste om att han kan, så måste han visa det på det sätt som står skrivet. Så det blev inga fler betyg än i engelska.

Tio års helvete. Tio år av min sons unga liv, från sex till sexton års ålder. Tvingas närvara, men inte få det man ska och behöver. Sitta av tiden. Hela den otroligt viktiga tiden har han blivit bestulen på, fråntagen, och jag och maken har maktlöst tvingats se på.

Nu har det gått ett år sedan han slutade, och än slickar vi våra sår så gott vi kan. Det kommer ta tid innan de läker, men tid har vi. Det svåra för mig själv är att jag är så trött. När skolplikten var över såg jag framför mig hur jag skulle känna mig så lättad. Känna friheten.
Men då kom istället reaktionen efter alla år av kamp. Man kan inte känna efter när det brinner som värst. Det går inte. Då måste man bara hantera. Överleva.
Så det kom efteråt istället. Ilskan, sorgen, frustrationen, chocken över vad vi varit med om.

Jag är så otroligt trött nu. Men jag måste fortsätta kämpa, för jag kan inte stå och se på när det fortsätter vara så här. Jag kan inte.

14 reaktioner till “Mina föräldrars död är ingenting.

  1. Tack Så igenkännande längtar men årsk 9 ör kvar utan plan….Jag orkar inte oroa mig för skolplikt vi vill känna trygga inte nån dålig soppa av av ett attdeles för stort gäng som tog vår energi.

    Gillad av 1 person

  2. Oj! Det är som om du har beskrivit min och min sons situation… På orden, på beskrivningen, från att stånga sig blodig att få dit i flera år tills han blev sjukskriven i åk 7 och gick aldrig tillbaka, till alla timmar att läsa på och vara hans försvarsadvokat.
    Min son gick ut åk 9 med INGA betyg för att skolan inte kunde undervisa honom… Det är förjävligt, rent ut sagt, men han mår bättre idag, sakta sakta så mår han bättre.

    Gillad av 1 person

  3. Är i samma situation. Dottern börjar 8an nu.
    Varit hemma till och från sen 4an. Massa onödiga möten som inte leder någon vart. Skolplikt så till skolan ska hon. Skolan har sakta förstört mitt barn, sakta har den tagit mitt glada, påhittiga, sociala, busiga barn. Skolan skadar mitt barn.
    Tack för att du så öppet delar med dig. Vi är nog många i denna situation.

    Gillad av 1 person

  4. Där satte du ord på exakt vad min son och jag själv gått igenom… frånsett att mina föräldrar lever… Sjukskrivning halva åk5 och halva åk6. Alla möjliga förslag på diagnoser och annat… vägen till att må bättre visades av en specialpedagog på BUP som lät sonen läsa gymnasiematte i åk6. Då förstod vi föräldrar vad som måste göras… han fick läsa in åk8 på våren i åk7. Hoppa in i åk9 och orkade ta sig ur med betyg i alla ämnen… endast som matchade i nivå med det som gymnasielinjen han sökt krävde… och gymnasiet verkar fungera bättre… vi får se…

    Gillad av 1 person

  5. Åh, precis detta behövde jag läsa nu! Du ger mig hopp och tro på att jag är inne på rätt spår.

    Sonen ska nu få gå om andra klass. En lugn klass och inte den kaosklass han tidigare gick i. Men shit vad det satt långt inne hos rektorn. Vi försökte få honom att börja förskoleklass ett år senare, men det blev tvärnej. Han har ju inga inlärningssvårigheter och då går det ju inte pga lagen. Hatar den lagen!!!!

    Nu har vi kämpat i tre år, med tjat, lock och pock, tvång och att jag har varit med i skolan mååånga dagar. Och frånvaro, halva förra terminen. Han är 8 år!!

    Men nu hoppas vi. Och jag ska aldrig mer tvinga iväg honom ❤️ Livet är viktigare än skolan.

    Och följa dig framöver.

    Gillad av 1 person

    1. Tack för att du delar med dig!! Ja vi är många som hatar den lagen. Önskar att ännu fler fick upp ögonen så det kunde bli en förändring. Förr eller senare kommer det! Jag håller alla tummar och tår för att din son får det bättre nu. ♥️♥️

      Gilla

  6. Jisses, så likt vårt liv. Förutom att mina föräldrar lever. Bara nian kvar här. Jag har stångat mig blodig av alla möten. Vårt helvete började i årskurs 2. Vet inte hur många gånger man blivit ifrågasatt som förälder. Sonen gick in i väggen i femman och blev helt apatisk. Vi anmälde skolan till SI och fick rätt. Som straff fick vi viteshot från kommunen. Vår lokaltidning skrev om oss, Rapport var här och intervjuade mig om allt detta. Jag blev också, som du, mer och mer påläst. När Coronan kom fick han äntligen studera hemifrån via ’Classroom’. Han får även fortsätta med det. Jag tänker inte tillåta annat. Jag är så förbannad att de stulit hela hans skolgång och jag funderar starkt på, att efter nian anmäla kommunen för detta.

    Gillad av 1 person

    1. Tack för att du delar med dig! Det låter som att vi har ungefär samma erfarenheter.
      När coronaviruset kom kände jag att detta kan bara vara en fördel för barn som våra! Rent skolmässigt menar jag förstås. Plötsligt gick det bra med distansstudier som var heeelt omöjligt innan. All styrka till dig och sonen nu detta sista läsår med plikt! ♥️

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: