Vem är jag?

Hej!
Jag heter Anna-Lena Utterström, och jag är den förbannade mamman. Jag bor i ett radhus utanför Stockholm tillsammans med min man, våra två tonåringar och vår hund. Både jag och maken driver var sitt eget företag. Vi pusslar för fullt med dygnets alldeles för få timmar för att hinna med både jobbet och det som alltid är vårt allra viktigaste uppdrag, att vara närvarande och stöttande föräldrar.

Mina fyra fantastiska barn är födda 1992, 1994, 2003 och 2005. Tre av dessa barn har inte gjort så mycket väsen av sig, för de har snällt och lydigt gått i skolan enligt konstens alla regler, även när de inte mått så särskilt bra av det. De har presterat som man bör, och fått mycket beröm och gillande, även ifrån mig som tidigare tänkt som de flesta andra, nämligen att skolan är viktigare än det mesta. Idag vet jag bättre.

Ett av mina barn har däremot vägrat att anpassa sig till systemet. Han har en mycket stark integritet och egen vilja, en mycket stark kunskapshunger och mycket stora förmågor. Han har också en del svårigheter, som inte främst är ett problem för honom, men som blir ett stort problem när han tvingas in i våra stelbenta system.
Han har inte något större behov eller intresse av att umgås med andra människor hela tiden. För honom räcker det gott att träffa en kompis nån gång ibland, och istället lägga större delen av sin lediga tid på att göra sina egna grejer, i lugn och ro. När han var yngre var det ju lek förstås. Idag är det ju främst datorspel och Youtube som han har mest utbyte av.
Det handlar också om att han inte är så socialt driven. Alltså, han påverkas inte särskilt mycket av vad andra tycker, utan han står alltid för sin egen åsikt. Det innebär att grupptryck inte påverkar honom i den riktning som kan vara funktionellt i skolan, utan han väljer istället att ta ännu mera avstånd om han känner att han inte är uppskattad.

Med tiden har han utvecklat en stark social ångest, då han tvingats vara social i skolan, blivit ifrågasatt för att han inte vill vara med i stora grupper på rasterna osv. Fått kritik för att han vill vara sig själv, och känt tydligt att klasskompisar tyckt att han är konstig.
Den sociala ångesten håller på att släppa nu när han inte längre går i skolan och ingen tvingar honom till sociala sammanhang som han inte gillar. Han har börjat läka, och nu kan han vara lite mer social igen när han själv känner för det. Det kunde han inte när allt var som värst.

En annan s k svårighet, är att han lär sig bäst när han får vara ifred och ägna sig åt saker som intresserar honom. Och han lär sig bäst genom filmer, videor, samtal, diskussioner och föreläsningar. Men är han inte intresserad blir det svårt. Dock är han intresserad av väldigt mycket så det är egentligen inget problem så länge han får lära sig på sitt sätt.

Likt sina syskon har inte heller han gjort särskilt mycket väsen av sig i skolan. Faktum är nog att han varit tystast av dem alla i skolan. Men det blev ett sjuhelsikes väsen från andra håll kan jag lova, när han inte ville göra det som överheten bestämt.. Han behövde få gå sin egen väg, och för det har han fått betala ett mycket högt pris i form av ensamhet, isolering och psykisk ohälsa. Han utvecklade en skolångest som gjorde honom till hemmasittare under långa perioder av sin skolgång.
Idag har han vuxit ur den svenska skolplikten och är numera en fri människa. Dock med djupa sår i själen, som nu måste få tid till att läka.

Tänk att vi i Sverige har lagar som skadar barn och ungdomar så här. Fundera på det.

Det är inte någon av mina barn som kallar mig förbannad, det är jag själv.
För jag ÄR förbannad!
Förbannad på vårt stelbenta system som inte tillåter människor att vara sig själva.
Förbannad för att jag tvingats se min son må så dåligt och brytas ner av skolan trots att han både är trevlig, lugn, smart och kunskapssökande.
Förbannad på politikerna som inte gör ett dugg åt saken.
Förbannad för att de som borde funnits där och hjälpt sonen, inte haft varken kunskap eller engagemang.
Ja, jag är förbannad för väldigt mycket faktiskt.

Men jag är tack och lov inte bara förbannad..

Jag är också ledsen, frustrerad och orolig för sonens mående, även om det sakta blir bättre för varje dag. Ledsen är jag också för att syskonen alldeles för ofta fått stå tillbaka för att deras bror haft större behov av vår uppmärksamhet.
Och jag är hoppfull, stolt och glad när jag ser hur hans äkta jag börjar komma fram igen, nu när han inte längre måste tvingas till skolan enligt svensk lag.
Jag är stolt som en tupp, över sonen som ändå lyckats stanna kvar i sig själv och överleva dessa många och tunga år då han känt sig fängslad i skolan, och jagad när han stannat hemma.
Stolt är jag också över mig själv och maken för att vi hela tiden slitit hårt för att stötta sonen och varandra i detta.
Otroligt stolt över alla syskonen som visat stort tålamod och förståelse, trots att de alla fått stå tillbaka alldeles för många gånger under åren. Vi har alltid försökt, men inte alltid lyckats, finnas till för dem alla lika mycket.

Jag är också otroligt beslutsam i att fortsätta stötta sonen till att vara sig själv och gå sin egen väg. Dessutom vill jag försöka bidra till att göra något åt detta stela och gammaldags skolsystem som vi har i Sverige. För så här kan det inte få fortsätta!

Och jag är full av insikter som jag aldrig skulle ha fått om inte vi som familj tvingats göra den här resan genom skolsystemet. Dessa insikter är jag väldigt tacksam över, även om de också gör oerhört ont.

Under åren har jag tvingats skaffa mig mycket kunskap om så många saker. Jag har fått så mycket erfarenheter, både önskade och mindre önskade. T ex om diagnoser som Aspergers syndrom, om dyslexi, om skollagen, om hälso- och sjukvårdslagen, om diskriminering och barns rättigheter. Om politik och makt, och om den ofantliga okunskapen som råder inom skolan, kommunen och även i vården. Om människors syn på en människa som inte passar in i systemet. Så mycket okunskap jag har fått se!
Det är verkligen skrämmande och väldigt smärtsamt.

Det hade varit fantastiskt om jag bara fått vara en vanlig mamma även till detta barn. Men systemet har krävt att han haft en aktiv, kunnig och driven försvarsadvokat under alla sina år som skolpliktig. Den rollen har jag tagit på mig, för vem skulle annars ha gjort det?

Bland annat om detta skriver jag i den här bloggen. Välkommen!

%d bloggare gillar detta: